Sida 182
14. kap. I hvilket Albatros gör något, som kanske ingen kan göra efter.
belysta, togo sig spökliknande ut. Alla stodo orörliga, utan att yttra ett ord, utan att röra en lem i afvaktan på det fruktansvärda ögonblicket, då denna brinnande ugn skulle omgifva dem med sina lågor.
Men orkanen, som bortförde Albatros, räddade den undan denna förskräckliga katastrof. Erebus’ lågor slogos ned af stormen och lemnade dem passagen fri. Det var midt ibland ett regn af lavasubstanser, hvilka lyckligen veko undan för de uppåt drifvande propellrarnas centrifugalkraft, som Albatros passerade öfver denna i fullt utbrott stadda krater.
En timme senare skymde horisonten bort de båda kolossala facklorna, hvilka upplysa slutet af jorden under den långa polarnatten.
Klockan två på morgonen passerades ön Ballery vid yttersta spetsen af Découverte’s kust, utan att man kunde urskilja den, emedan den var förenad med polarlandet under samma isbetäckning.
Allt ifrån polcirken, hvilken Albatros åter passerade vid hundrasextiofemte meridianen, fördes den af orkanen öfver isfält och isberg, mot hvilka den oupphörligt riskerade att slås i bitar. Den var icke längre i rorgängarens hand, utan i Guds — och Gud är en säker lots.
Luftskeppet följde nu en meridian, hvilken bildar en vinkel på hundrafem grader mot den, som det följt, då det passserade södra polarkretsen.
Bortom sextionde parallelcirkeln visade orkanen ändtligen tecken till att sakta sig. Dess häftighet aftog mycket märkbart. Albatros började åter blifva herre öfver sig sjelf. Derpå inträdde den — något som var en stor lättnad — åter i jordklotets ljusare trakter, och det dagades framemot klockan åtta på morgonen.
Robur och hans folk hade nu, sedan de först lyckligen sluppit undan cyklonen vid kap Horn, äfven blifvit befriade ur orkanens våld. De hade förts tillbaka till Stilla hafvet öfver hela polartrakten och efter att hafva
Källa: Project Runeberg ·