Sida 216
17. kap. I hvilket man går två månader tillbaka i tiden och sedan hoppar nio månader framåt.
polartrakter kunde man i alla händelser icke vänta några underrättelser.
Juli månad förflöt utan att något menskligt öga kunde skryta öfver att hafva varseblifvit luftskeppet.
Augusti löpte till ända, och ovissheten beträffande det öde, som drabbat Roburs fångar, var fortfarande lika stor. Man kunde på sin höjd undra, om ingeniören icke, liksom Icarus, den första luftseglare, om hvilken historien har något att förmäla, hade fallit offer för sin egen oförvägenhet.
De tjugusju första dagarna af September förgingo äfven utan att medföra några underrättelser.
Det är en sanning, att man vänjer sig vid allt här i verlden. Det ligger i den menskliga naturen att blifva känslolös för smärtor, öfver hvilka tiden bredt sin helande balsam. Man glömmer, emedan det är nödvändigt att glömma. Men denna gång måste man till den jordiska publikens heder säga, att den höll fast vid minnet af de förolyckade. Den blef ingalunda likgiltig för det öde, som drabbat de båda hvita och den svarte, hvilka blifvit bortförda liksom profeten Elias, men hvilka icke såsom denne fått löfte att återvända till jorden.
Allt detta var mera känbart i Filadelfia än på något annat ställe. Med känslan af sorg förenade sig äfven vissa personliga känslor af fruktan. Robur hade af hämd röfvat bort Onkel Prudent och Phil Evans från deras födelsejord. Han hade verkligen tagit en lysande hämd, ehuru den var utom all lag och rätt. Men skulle detta tillfredsställa hans hämdbegär? Tänkte ban icke utsträcka den till ännu några andra af presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutet kolleger? Och hvem kunde då anse sig skyddad för öfverfall af denna allsmägtiga herskare öfver luftens regioner?
Den 28 September spred sig emellertid ett rykte som en löpeld genom staden. Onkel Prudent och Phil Evans skulle hafva återkommit till presidentens vid
Källa: Project Runeberg ·