Sida 218
17. kap. I hvilket man går två månader tillbaka i tiden och sedan hoppar nio månader framåt.
verkligen var sann, ehuru de sansade sinnena alls icke ville sätta tro dertill.
Man måste emellertid tro sina egna ögon. Det var verkligen de båda försvunna i egen hög person och ingalunda deras skuggor . . . till och med Frycollin var återkommen.
Klubbmedlemmarna och deras vänner och vänners vänner begåfvo sig till Onkel Prudents bostad. Man helsade de båda kollegerna med jubelrop; man tryckte deras händer, man hissade dem i luften under ljudliga hurrarop!
Jern Cip var tillstädes — han hade öfvergifvit sin frukost, som bestod af kokt stekt laktuk — vidare William T. Forbes med sina båda flickor, miss Dora och miss Greta. I dag skulle Onkel Prudent kunnat få gifta sig med dem båda två, om han varit mormon; men det var han nu icke och hade heller alls ingen afsigt att blifva det. Der funnos också Truk Milnor och Bat Fyn, ja, med ett ord alla klubbens medlemmar. Man undrar ännu i dag, huru det var möjligt, att Onkel Prudent och Phil Evans kunde komma lefvande från de tusentals armar, genom hvilka de måste passera på sin väg genom staden.
Samma afton skulle Weldoninstitutet hålla sitt veckosammanträde. Man räknade på, att de båda kollegerna då åter skulle intaga sina platser der. Och som de hittills icke talat ett ord om sina äfventyr — man hade kanske icke lemnat dem tid dertill — så hoppades man, att de då utförligt skulle berätta om sina reseintryck.
Båda två hade verkligen af en eller annan orsak hittills iakttagit en fullständig tystnad beträffande sina äfventyr. Likadant var förhållandet med betjenten Frycollin, hvilken hade hållit på att blifva ihjelklämd af sina svarta bröder af pur förtjusning.
Med det, som de båda kollegerna icke sagt eller kanske icke velat säga, förhöll sig på följande sätt:
Det är icke vardt att återgå till hvad man vet
Källa: Project Runeberg ·