Sida 219
17. kap. I hvilket man går två månader tillbaka i tiden och sedan hoppar nio månader framåt.
passerade natten mellan den 27 och den 28 Juli: presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutct djerfva rymning, det lifliga intryck de erforo, då de kände Chatamöns mark under sina fötter, bösskottet, som aflossades mot Phil Evans, det afskurna tåget samt hurusom Albatros, hvilken nu var beröfvad sina framdrifvande propellrar, bortfördes i vida rymden af sydvestliga vindar, under det den steg till ganska ansenlig höjd, allt detta känner man till. Skenet från Albatros’ elektriska lampor gjorde, att flyktingarna på stranden en lång stund kunde följa den med ögonen. Sedan försvann den ur deras åsyn.
Flyktingarna hade icke längre någonting att frukta. Huru skulle Robur kunnat komma tillbaka till ön, då hans propellrar borde vara ur stånd att arbeta åtminstone under ännu en tre till fyra timmar?
Efter den tiden skulle Albatros, förstörd af explosionen, icke mera vara annat än ett vrak, som flöt på hafvet, och de som befunno sig ombord derå, intet annat än sönderslitna kadaver, hvilka hafvet icke ens skulle kunna återgifva.
Hämdplanen skulle då vara genomförd i hela sin fasansfulla grymhet.
Onkel Prudent och Phil Evans, hvilka ansågo sig utöfva ett fullt lagligt sjelfförsvar, kände alls icke några samvetsförebråelser deröfver.
Phil Evans hade endast blifvit lindrigt sårad af kulan från Albatros. Alla tre gjorde sig derför redo att följa kuststräckan i hopp att påträffa några infödingar.
Detta hopp slog icke heller fel. Ett femtiotal infödingar, hvilka lefde af fiske, bebodde ön Chatams vestra kust. De mottogo flyktingarna på ett sätt, som höfdes öfvernaturliga väsenden. Man dyrkade dem eller åtminstone icke långt derifrån. Man inlogerade dem i den beqvämaste af hyddorna. Aldrig skulle Frycollin mer träffa på ett sådant tillfälle att gälla som de svartas Gud.
Onkel Prudent och Phil Evans sågo icke, alldeles
Källa: Project Runeberg ·