Sida 28
2. kap. I hvilket medlemmarna af Weldoninstitutet disputera utan att lyckas komma öfverens
Onkel Prudent lät ånghvisslan ljuda, som tjenade honom till ringklocka, ty till och med klockan i Kremlin skulle icke varit tillräcklig för honom! . . . Men oväsendet minskades det oaktadt icke. Då blottade presidenten sitt hufvud, och genom detta utomordentliga medel erhölls ett slags half tystnad.
— Ett meddelande, — sade Onkel Prudent efter att hafva tagit sig en ofantlig pris ur den snusdosa, som aldrig lemnade honom.
— Tala! tala! — skreko nittionio röster — af en händelse eniga i denna punkt.
— Mina kära kolleger, en främling ber att få blifva insläppt i vår sessionssal.
— Aldrig! — svarades det enhälligt.
— Det tycks som om han skulle önska att bevisa oss — fortsatte Onkel Prudent, — att tron på ballongernas styrbarhet är den aldra största galenskap.
Ett starkt sorl af ovilja helsade detta meddelande.
— Släpp in honom! . . . Släpp in honom!
— Hvad heter denna besynnerliga personlighet? — frågade sekreteraren Phil Evans.
— Robur! — svarade Onkel Prudent.
— Robur! . . . Robur! . . . Robur! — tjöt hela församlingen.
Orsaken till att man tog emot detta besynnerliga namn med en sådan acklamation var säkert den, att Weldoninstitutets medlemmar hoppades att få urladda öfvermåttet af sin vrede öfver dens hufvud, som bar detta namn.
Stormen hade således saktat af ett ögonblick — åtminstone på ytan. Men huru skulle en storm kunna lugna sig hos ett folk, som exporterar två à tre sådana i månaden till Europa.
*
Källa: Project Runeberg ·