Ingenjör Roburs luftfärd

solskenet. Denna bäck var emellertid en flod, och till på köpet en af de mest betydande inom detta territorium. På dess venstra strand reste sig en bergskedja, som fortsatte sig bortom horisonten.

— Tänker ni säga oss, hvar vi äro? frågade Onkel Prudent med en röst, som skälfde af vrede.

— Jag har ingen skyldighet att underrätta er derom, — svarade Robur.

— Tänker ni då säga, hvart vi skola begifva oss? — tillade Phil Evans.

— Tvärs igenom rymden.

— Och detta skall räcka?

— Så lång tid som behöfs.

— Handlar det då om att resa jorden rundt? — frågade Phil Evans ironiskt.

— Mer än så, — svarade Robur.

— Och om denna resa icke är i vår smak? — frågade Onkel Prudent.

— Den måste vara i er smak!

Se der en försmak af det förhållande, som skulle komma att herska mellan Albatros’ herre och hans gäster, för att icke säga hans fångar. Emellertid ville han tydligen till en början gifva dem tid att hemta sig, att beundra den utomordentliga apparaten, som förde bort dem genom rymden, och utan tvifvel äfven att komplimentera densammas uppfinnare. Han började derför promenera från den ena sidan af däcket till den andra. Det stod dem således fritt att antingen undersöka maskinernas anordning och luftskeppets inredning eller att helt och hållet egna sin uppmärksamhet åt landskapet, som utbredde sig under deras fötter.

— Onkel Prudent, — sade nu Phil Evans, — om jag ej misstager mig, så böra vi befinna oss öfver det kanadensiska territoriets mellersta del. Den der floden, som flyter i nordvest, är S:t Lawrencefloden, och staden, som vi nyss lemnat bakom oss, är Quebec.