Sida 72
7. kap. I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans ännu icke vilja låta sig öfvertygas.
Det var verkligen Champlains gamla stad, hvars skiffertak återspeglade solstrålarna alldeles som reflektorer. Albatros hade således förflyttat sig till fyrtiosjette graden nordlig latitud — hvilket förklarar dagens förtidiga början och daggryningens ovanliga förlängning.
— Ja, — återtog Phil Evans, — der hafva vi verkligen den amfiteatraliskt belägna staden, kullen, på hvilken dess fäste ligger, detta Nord-Amerikas Gibraltar! Der hafva vi engelska och franska kyrkorna och der tullhuset med sitt torn, på hvilket den britiska flaggan svajar!
Phil Evans hade knappt slutat att tala förrän Canadas hufvudstad redan började att försvinna i fjerran. Luftskeppet kom in uti ett lager af små moln, hvilka allt mer och mer skymde bort jorden för deras blickar.
Robur, som såg att presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet nu vände hela sin uppmärksamhet på Albatros’ konstruktion, nalkades dem och sade:
— Nå väl, mina herrar, tror ni ännu på möjligheten att kunna färdas i luften med tillhjelp af apparater, tyngre än denna?
Det skulle varit svårt att icke gifva vika för så påtagliga bevis. Det oaktadt svarade Onkel Prudent och Phil Evans ingenting.
— Ni tiga? — återtog ingeniören. — Det är utan tvifvel hungern, som hindrar er från att tala! . . . Men om jag åtagit mig att föra er genom luften, så tro för all del ej, att jag ämnar föda er med detta så föga närande ämne. Er första frukost väntar er.
Då Onkel Prudent och Phil Evans kände en sönderslitande hunger, så var detta icke stället att göra många ceremonier. En måltid förbinder icke till något, och då Robur väl åter försatt dem på jorden, så
Källa: Project Runeberg ·