Sida 74
7. kap. I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans ännu icke vilja låta sig öfvertygas.
beläget i kajutan akterut. Der stod ett trefligt dukadt bord, vid hvilket de under resans lopp fingo intaga sina måltider för sig sjelfva. Rätterna utgjordes af diverse konserver och bland annat ett slags bröd, sammansatt af lika delar mjöl och pulviseradt kött, utblandadt med litet fläsk, hvilket allt kokadt i vatten gifver den förträffligaste soppa. Vidare fans det stekt fläsk och som dryck thé.
Icke heller Frycollin hade blifvit glömd. I kajutan förut hade han fått sig en portion stark soppa af ofvannämnda bröd. Han måste i sanning vara mycket hungrig för att kunna äta, ty hans käkar darrade af förskräckelse och skulle kunnat neka att göra tjenst.
— Tänk om den går sönder! — Tänk om den går sönder! — upprepade den olycklige negern.
Detta var orsaken till hans ständiga ångest. Tänk också så förskräckligt! Ett fall från femtonhundra meters höjd, som skulle gjort honom så platt som en pannkaka !
En timme senare blefvo onkel Prudent och Phil Evans åter synliga på däcket. Robur var icke längre der. Akterut stod rorgängaren i sin styrhytt med ögat fäst på kompassen och följde orubbligt utan att tveka den rigtning, som ingeniören angifvit.
Hvad den öfriga besättningen angår, så höll den troligtvis på att äta frukost i sin hytt. Endast en biträdande maskinist, som blifvit satt att öfvervaka maskinerna, promenerade fram och tillbaka mellan kajuterna.
Om än apparatens hastighet var mycket stor, så kunde dock de båda kollegerna endast ofullständigt bedöma detta, ehuru Albatros nu kommit ut ur molnlagret och jorden åter visade sig femton hundra meter under deras fötter.
— Det är alldeles otroligt, — sade Phil Evans.
Källa: Project Runeberg ·