Sida 75
7. kap. I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans ännu icke vilja låta sig öfvertygas.
— Låtom oss då ej tro på det! — svarade Onkel Prudent.
De placerade sig nu i fören och riktade sina blickar mot horisonten.
— Ah, ännu en stad! — utbrast Phil Evans.
— Kan ni känna igen den?
— Ja, det förefaller mig att vara Montreal.
— Montreal? Men det var ju knappast två timmar sedan vi lemnade Quebec bakom oss!
— Det bevisar, att denna apparat rör sig med en hastighet af minst hundra kilometer i timmen.
Detta var också verkligen den hastighet, som luftskeppet utvecklade, och om passagerarna icke kände sig besvärade deraf, så berodde det på, att de nu hade medvind. Om vädret varit lugnt, skulle denna hastiga fart förorsakat dem rätt stora obehag, emedan den är ungefär lika stor som ett kurirtågs. Om de hade haft motvind, skulle den varit omöjlig att uthärda.
Phil Evans bedrog sig ej. Nedanför Albatros utbredde sig staden Montreal, lätt att igenkänna på Victoriabron, slagen öfver S:t Lawrencefloden alldeles som jernvägsviadukten öfver Venedigs laguner. Vidare kunde man urskilja dess breda gator, dess ofantliga etablissementer, dess bankbyggnader, dess katedral, nyligen uppförd efter samma mönster som S:t Peterskyrkan i Rom, och slutligen ”Mont-Royal”, som beherskar hela staden och der man anlagt en präktig park.
Det var tur, att Phil Evans förut besökt alla de förnämsta städerna i Canada. Han kunde således känna igen några utan att behöfva fråga Robur. Efter Montreal passerade de vid half ett tiden Ottava, hvars vattenfall, sedda i fogelperspektiv, liknade en stor kittel i kokning, hvars innehåll sjöd öfver bräddarna på ett sätt, som åstadkom den mest storartade effekt.
— Der är parlamentshuset, — sade Phil Evans. Han pekade på något, som såg alldeles ut som en leksak
Källa: Project Runeberg ·