Sida 80
7. kap. I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans ännu icke vilja låta sig öfvertygas.
Derpå lutade han sig öfver barrièren och stod alldeles fördjupad i sina tankar.
Då han åter upplyfte hufvudet, stodo presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet framför honom.
— Ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent, som förgäfves försökte att beherska sig, — vi hafva icke undrat öfver något af allt det ni tyckes tro. Men vi skola göra er en fråga, som vi räkna på, att ni är god och besvarar.
— Tala.
— Med hvad rätt öfverföll ni oss i Filadelfia, i Fair-mont-Park? Med hvad rätt stängde ni in oss i den der cellen? Med hvad rätt för ni oss med er, mot vår vilja, ombord på denna flygmaskin?
— Och med hvad rätt mina herrar aeronauter, — inföll Robur, — med hvad rätt ha ni förolämpat och hotat mig i er klubb, så att jag sannerligen förvånar mig öfver att hafva kommit lefvande derifrån?
— Fråga är icke det samma som att svara, — återtog Phil Evans, — och jag upprepar — med hvad rätt?
— Ni vill således veta det?
— Ja.
— Nå väl, med den starkastes rätt!
— Det är rått!
— Men det är sant!
— Och under huru lång tid, medborgare ingeniör,
— frågade Onkel Prudent, hvars vrede nu kokade öfver, — under huru lång tid ämnar ni utöfva denna rätt?
— Men, mina herrar, — svarade Robur ironiskt, -— huru kunna ni göra mig en sådan fråga, då vi blott behöfva sänka blicken för att njuta af ett skådespel utan like i verlden!
Albatros speglade sig nu i Ontariosjöns ofantliga spegel. Den passerade just öfver det land, som Cooper så poetiskt besjungit. Nu följde den södra stranden af
Källa: Project Runeberg ·