Sida 79
7. kap. I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans ännu icke vilja låta sig öfvertygas.
en aerostat? Nå väl, jag vill ej tillråda er att låta Go a head täfla med honom.
De båda kollegerna inskränkte sig helt enkelt till att rycka på axlarna. Det var kanske dit, de ville att ingeniören skulle komma.
Robur gjorde, ett tecken. Propellrarna, som tjenade till motorer, stannade genast. Efter att ännu några kilometer hafva bibehållit farten, blef Albatros stående orörlig.
Vid ett andra tecken af Robur började de uppehållande propellrarna att röra sig med en hastighet, som hade kunnat jemföras med sirenernas vid akustiska experiment. Deras surrrr genomlöpte nära en hel oktav i tonskalan, likväl aftagande i styrka till följd af luftens förtunning, och apparaten höjde sig vertikalt som en lärka, hvilken utslungar sitt skarpa skrik i rymden.
— Master Onkel! — Master Onkel! — skrek Frycollin. — Tänk om den skulle gå sönder!
Ett föraktfullt småleende var Roburs enda svar. Inom några minuter hade Albatros uppnått en höjd af tvåtusensjuhundra meter, hvilket gjorde att synkretsen vidgades till sjuttiotusen — sedan uppnådde den fyratusen meter, hvilket barometern utvisade genom att falla till 480 millimeter.
Nu började Albatros, sedan detta experiment var utfördt, att åter sänka sig. Minskningen af tryck i de högre luftlagren medför minskningen af syre i luften och i följd deraf i blodet. Detta är orsaken till allvarliga olyckshändelser, som träffat vissa aeronauter. Robur ansåg onödigt att utsätta sig derför.
Albatros återkom således till den höjd, der den företrädesvis tycktes vilja uppehålla sig, och dess framdrifvande propellrar, som åter sattes i rörelse, förde den med ännu större hastighet framåt i sydvestlig rigtning.
— Om det var detta ni önskade veta, mina herrar, — sade ingeniören, — så ha ni nu fått det klart för er.
Källa: Project Runeberg ·