Sida 83
8. kap. I hvilket man får se, att Robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga, som ställes till honom.
möjlighet så svag, att det må tillåtas oss att lemna den utom räkningen. I alla händelser skulle det varit värst för luftballongen — en lerkruka mot en kopparkittel. Albatros skulle icke haft något att frukta af en dylik sammanstötning.
Men kunde då verkligen någon annan slags sammanstötning ega rum? Ja! Det var alls icke omöjligt, att luftskeppet skulle kunna stöta på grund alldeles som ett fartyg, ifall något berg, öfver hvilket det icke kunde höja sig eller icke undvika, stängde dess väg. Detta var luftens farliga skär, som man måste undvika liksom ett fartyg undviker klipporna i hafvet.
Det är visserligen sant att ingeniören, liksom en kapten plägar göra, hade angifvit rigtningen, i det han beräknat den höjd, som var nödvändig för att dominera de högsta bergspetsarna inom området. Men som luftskeppet snart skulle komma att passera öfver ett bergigt land, så fordrade försigtigheten, att man var på sin vakt, i händelse att luftskeppet skulle kunnat afvika något från sin utstakade bana.
Då Onkel Prudent och Phil Evans betraktade landskapet, som utbredde sig under deras fötter, varseblefvo de en vidsträckt sjö, hvars bortersta, sydliga vik Albatros just nu uppnådde. Deraf slöto de, att de under natten passerat Eriesjön i hela dess längd. Och som luftskeppet nu hade en mera direkt vestlig rigtning, borde det snart uppnå Michigansjöns yttersta udde.
— Det är intet tvifvel längre! — utbrast Phil Evans. — Den der samlingen af tak der borta vid horisonten, det är Chicago!
Han misstog sig ej. Det var verkligen staden, från hvilken sjutton jernvägar utstråla, Vesterns drottning, den stora reservoir, dit Indianas, Ohios, Wisconsins, Missouris och alla andra staters, hvilka bilda unionens vestliga del, produkter flyta.
Onkel Prudent, beväpnad med en förträfflig
Källa: Project Runeberg ·