Sida 86
8. kap. I hvilket man får se, att Robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga, som ställes till honom.
företeelsen. Men deras förvåning att se den sväfva i luften kunde icke vara större än presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutet att befinna sig ombord derå. I alla händelser var detta en tilldragelse, som komme att diskuteras i alla Förenta staternas tidningar och som skulle lemna förklaringen på det besynnerliga fenomen, hvarmed hela verlden sysselsatt sig sedan någon tid tillbaka.
En timme efteråt hade Albatros passerat förbi Omaha. Nu blef det alldeles tydligt, att luftskeppet styrde kosan mot vestern, i det det aflägsnade sig från Platte-floden, längs hvilkens strand Pacific-banan går öfver prärierna. Detta var just ingen angenäm upptäckt för Onkel Prudent och Phil Evans.
— Det ligger således verkligen något allvar i detta förslag att föra oss till antipoderna? — sade den ene.
— Och detta mot vår vilja? — inföll den andra. — Ah! må denne Robur taga sig i akt! Jag är icke den man, som låter behandla mig hur som helst!
— Icke jag heller! — svarade Phil Evans. — Men tro mig, Onkel Prudent, ni gjorde i alla fall bäst i att försöka lugna er.
— Lugna mig?
— Och spara er vrede, tills tiden är inne att låta den bryta ut.
Efter att hafva passerat öfver Svarta bergen, betäckta med barrträd och cedrar, flög Albatros vid femtiden öfver det område, som man med rätta har kallat Nebraskas dystra trakter, — ett kaos af ockrafärgade kullar, klippblock, som sågo ut som om de störtat ned till jorden och slagits sönder i fallet. Sedda på långt håll antaga dessa block de allra vidunderligaste formationer. Midt ibland denna ofantliga samling af klippstycken såg man här och der ruinerna efter städer från medeltiden med sina fästen, torn och befästade slott. Men i verkligheten äro dessa dystra trakter intet annat än ett ofantligt benhus, hvarest hvitna oräkneliga
Källa: Project Runeberg ·