Sida 95
8. kap. I hvilket man får se, att Robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga, som ställes till honom.
— Och sedan? . . . — inföll Onkel Prudent.
Klockan var sex på eftermiddagen, då man passerade Sierra Nevada genom Truckipasset, genom hvilket jernvägen går. Det återstod nu endast trehundra kilometer att tillryggalägga för att uppnå om icke San-Fransisco, så åtminstone Sacramento, hufvudstaden i staten Californien.
Så stor var emellertid den hastighet, som bibringats Albatros, att före klockan åtta hufvudstadens tornspiror stucko upp vid horisonten i vester för att snart försvinna vid motsatta horisonten.
I detta ögonblick visade sig Robur på platformen. De båda kollegerna trädde fram till honom.
— Ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent, — nu äro vi vid Amerikas gräns! Vi antaga, att detta skämt då också skall få sin gräns . . .
— Jag skämtar aldrig, — svarade Robur.
Han gjorde ett tecken. Albatros sänkte sig hastigt mot jorden, men på samma gång antog den sådan fart, att passagerarna nödgades taga sin tillflykt till hytterna.
Knappt hade dörren till deras hytt stängts efter de båda kollegerna, förrän Onkel Prudent utbrast:
— Aldrig så litet till, så stryper jag honom!
— Man måste försöka fly! — inföll Phil Evans.
— Ja! Kosta hvad det kosta vill!
Ett doft brusande trängde nu till deras öron.
Det var hafvets brus, då det slog mot klipporna på stranden. Det var Stilla hafvet.
Källa: Project Runeberg ·