Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

visserligen sant, att ej alla de ångare, som vi förskaffat oss från utlandet, varit nya, men detta har ej heller varit förhållandet med Norge, som 1897 från utlandet inköpte dubbelt så stort begagnadt tonnage som hela både det in- och utländska nybyggnadstonnaget.

Men jag går vidare.

Ehuru Norges handelsflotta är omkring tre gånger så stor till tonnaget som vår, är dock vår ångbåtsflotta ej Norges så väsentligt underlägsen, att vi med den raska utveckling däraf, som senaste åren liafva att uppvisa, icke böra kunna hoppas all på delta område inom en ej all t för allägsen framtid kunna värdigt ställa oss vid vår norske broders sida, oaktadt Norge är betydligt närmare de stora sjöfarts- och befraktningscentra samt de stora handelsvägarna än vi äro.

Under det svenska handelsflottan år 1897 ökats med 572 proc. af dess hela tonnage, har samtidigt den norska minskats med nära 1 proc. Hvad bevisar detta? Jo, att lifskraften, som är, matematiskt taladt, uttryckt genom tillväxten i tonnaget, är starkare inom den svenska handelsflottan än inom den norska; ett förhållande, som sannolikt skulle träda än mer i dagen för 1898, om vi egde statistiska uppgifter att stödja oss på för detta år. Det är nämligen ett faktum, atl det svenska kapitalet, som under de senare decennierna arbetat på andra områden, nu börjat i en allt mera märkbar grad kasta sig in på sjöfartsnäringen, och detta glädjande faktum är i hög grad beaktansvärdt därigenom, alt man numera helst beställer nya, moderna ångare af stor tonnage (ända upp till 6,000 tons) och ej gerna köper gamla båtar. De förbättrade frakterna liafva visserligen varit en häfstång för vår sjöfartsnärings utveckling, men hvad som i lika hög grad bidragit till att öka lusten för skeppsrederiröreisen har utan tvifvel varit de lagstiftningsåtgärder, som dels redan aflyft en del af de på sjöfarten hvilande tunga pålagorna och dels arbeta på atl ytterligare borttaga dessa. Slutligen har äfven ett visst begär framträdt inom landet att sjelft taga den försummade transoceana sjöfarten i sin hand, till otvifvelaktig fördel för den stora kolonialvaruaffären och en direkt export af svenska industrialster.

Det kan ej nekas, att Sverige, rörande sina utbyten med utlandet, lill-förene varit mycket beroende af Norge och dess handelsflotta, ja, i så hög grad, att i vår utländska sjöfart år 1870 uppträdde Norge med större fraktrum än vi sjelfva. De norska fartyg, som då användes i Sveriges utländska sjöfart, såväl import som export, slego till 34 proc. af hela det härför använda tonnaget, under det att vår egen llotta hade att uppvisa blott 32 proc. af samma tonnage. Nu liafva förhållandena väsentligt ändrat sig, ty 1897 användes endast 112/3 proc. norskt tonnage för vår export till och import från