Sida 1044
LIV.
DEN SVENSKA FISKERINÄRINGEN.
1872 — 1896.
AF
RUDOLF LUNDBERG.
1. Inledning.
Att Sverige är vidsträckt ocli omgifvet af kuster med en betydande utsträckning är väl bekant, liksom äfven, att vårt land är att räkna till de sjörikaste länder. Fisket borde vid sådant förhållande utgöra en liufvudnäring, om icke andra omständigheter härvid vore bestämmande än blotta utsträckningen. Men liksom på land produktionsförmågan hos olika slag af mark är betydligt olika, så råder samma förhållande såväl beträffande hafs- som sötvattnen'. Deras förmåga att frambringa nyttiga — såsom menniskoföda användbara — näringsämnen är beroende af en hel del faktorer, ytterst framkallade af del geografiska läget och klimatförhållanden. Det skulle vara öfver-flödigt att erinra härom, så vida icke dessa omständigheter så ofta blifvit förbisedda vid bedömande al' vårt lands fiskerier i jemförelse med andra länders. Del linnes emellertid ännu ett annat förhållande, som här vid lag förtjenar anmärkas, nämligen befolkningstätheten och kommunikationerna. I vildmarken blifva alltid fisket och jagten all räkna hland de hufvudsakliga näringarna, och kolonisationen har städse följt kusterna och vattendragen åt, ett förhallande, som ännu i dag kan iakttagas i våra aflägsnare bygder. Det finnes, med undantag af på sisla tider uppkomna skogstorp eller lägenheter, knappast något nybygge i hela Lappmarken, som icke ligger vid någon sjö eller s. k. träsk. Där är ännu fisktillgången rik i de vattendrag nämligen, där de
