Sida 1029
LIII. Skeppsbyggen och sjöfart, af E. A. Smith
fullgodt skick, det vill säga, att prickarna stå på rätta platser och hafva reglemente-radt utseende.
Detta är dock endast de s. k. skärgårdsprickarna. Större remmare i öppna liafvet, äfvensom bojar inomskärs, äro numera allt för tunga, för att lotsarne skulle kunna utsätta och intaga dem; detta sker därför genom lotskaptenernas försorg och med de af dem disponerade lotsångarna.
Prickningsskyldigheten ålades först genom Kongl. förordningen den 19 September 1696 lotsarne, som dock då egde att påräkna hjelp af skärgårdsbönderna, och senare stadgades j em väl högt vite för uraktlåten prickning. Numera åligger, såsom nämnts, prickningsskyldigheten uteslutande lotsverket. Lotsarne åtnjuta visserligen en skälig ersättning härför, men prickarnas utsättande och underhåll betraktas dock i allmänhet af dem såsom ett orms. Bestämmelserna rörande de flytande sjömärkenas utsättning, vård och underhåll, liksom om deras utseende, äro nu noggranna och helt olika mot i forna tider. En väsentlig skilnad i sjelfva principen för de flytande sjömärkenas placering vid farlederna är numera införd, i det att man utgått från den åsigten, att det icke är grunden, som skola utmärkas med olika prickar å sina olika sidor, utan dessa i förhållande till farlederna, så att man i samma farled alltid lem-nar prickar af samma slag å den ena sidan. I öppna liafvet och utanför farled prickas befintliga grund däremot med fyra olika slags sjömärken, på det man alltid må veta, i hvilken rigtning grundet befinner sig. De fasta ocli flytande sjömärkena i Sverige äro numera 4,657 st.
Fyrarna vid de svenska kusterna äro numera både många och moderna, och fast de ej kunna räkna sin ålder i lika många sekler som sjömärkena, så har dock sjöfarten här i norden alltid varit en så vigtig faktor i nationalförvärfvet, att landet rörande säkerhetsanstalterna för de sjöfarande stått väl så högt som andra nationer. Det är dock klart, att, så länge hansestädernas fartyg voro så godt som monopoliserade å våra kuster, intresset för sjöfarten å såväl regeringens som städernas och kommunernas sida varit mindre och offervilligheten ej heller så stor som sedan, när vi började skaffa oss egna flottor. Därför märker man äfven, att, när detta började blifva fallet i högre grad, eller under Gustaf I:s regering, så utvecklades de maritima säkerhetsanstalterna ganska snabbt.
Fyrapparaterna, sådana de nu, såsom resultat af vetenskapliga teorier och experiment, visa sitt sken för de sjöfarande, hafva haft många utvecklingsstadier att genomgå. I äldsta tider brukade man under mörka nätter tända eldar å höga berg vid inloppen eller lederna, såsom för ej så länge sedan ännu brukats af vår fiskarebefolkning, för att finna vägen till hemmet. Detta var emellertid ett ganska opålitligt sätt, och i storm och regn, när fyren bäst behöfdes, är det troligt, att den var nästan omöjlig att hålla lysande. Man insåg därför snart nog, att elden måste skyddas för att ej släckas, och grep därför till mekaniska inrättningar och ett annat slags bränsle eller kol.
Af alla nuvarande fyrar i Sverige är Kullens fyr den äldsta. Konung Fredrik II i Danmark befalde nämligen år 1560, att vid norra öppningen af Öresund å Kullen skulle upprättas en Fyrpande, och 1581, att denna skulle flyttas till ett bättre ställe. På Kristian IY:s befallning uppsattes en lykta vid Falsterbo och tvenne lyktor å Ni-dingen. Därnäst torde Landsorts och Orskärs fyrar vara de äldsta. Den förra inrättades år 1669 och den senare år 1687. Båda bygdes först af trä, men 1672 uppfördes vid Landsort det fyrtorn af sten, som därstädes ännu begagnas. Trätornet vid Orskär antändes af åska och nedbrann 1738, livarefter det nuvarande höga stentornet bygdes. När fyrtornen först uppfördes, var det i allmänhet enskilda personer, som egde dem. Detta var exempelvis fallet såväl med Landsorts som Korsö fyr, hvil ka båda vigtiga inrättningar belyste södra och östra inloppen till Stockholm. Fyrarnas uppsättande skedde då oftast fullkomligt frivilligt, stundom såsom en tacksamhetsgärd för en lycklig bergning undan sjönöd, eller emedan någon filantropisk strandegare erhållit kännedom om, att sjöfolk ej sällan brukade förlisa där. De enskilda egarne
Källa: Project Runeberg ·