Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

Hvad då först beträffar utställarnes anspråk att genom katalogen få sin firma och sina tillverkningar bekantgjorda, så blef hnfvndfrågan den, till huru stor utsträckning detta borde få ske. I detta afseende hafva olika förfaringssätt användts vid de senare årens utställningar. Än har man till utställarens förfogande afgiftsfritt ställ några rader i texten, där han tillåtits att närmast efter sitt namn eller sin firma införa hvad han önskade meddela, dock med strängt förbud för all direkt reklam, än har han haft rätt att ut-öfver detta radantal i sjelfva texten mot bestämdt pris per rad införa ytterligare upplysningar, än har han hänvisats till en särskild annonsafdelning, som i sådant fall vanligast förekommer såsom bihang till sjelfva katalogen, eller till alt annonsera i sjelfva texten på särskilda blad mellan katalogens sidor, eller på sjelfva textbladen.

Af dessa olika sätt föredrogs det, att at utställaren upplåta sjelfva text-utrymmet för de upplysningar, han ville lemna rörande sina tillverkningar.

Detta förfaringssätt har också stora fördelar. Dels får katalogen därigenom ett rikare innehåll, dels får utställaren pä ett ställe sammanfördi livad han önskar meddela, dels får utställningsbesökanden, när han i katalogen slår upp den firma, hvars utställning han vill studera, omedelbara upplysningar rörande densamma och slipper därmed bläddra bland en hoj) annonser, som den stora allmänheten för öfrigt sällan eller aldrig läser; dels sväller katalogen icke ut till de digra volymer, som katalogerna vid exempelvis 1888 års Köpenhamnsutställning och 1896 års utställning i Berlin, hvilkas afsättning därför också blef högst obetydlig.

Frågan blef dä, huru många rader borde lemnas gratis ål hvarje utställare, och hvilken tariff borde fastställas för öfriga rader. Till ledning härvid må meddelas, att på utställningen i Köpenhamn 1888 voro 5 rader afgiftsfria; i Antwerpen 4 rader; i Berlin 1896 voro 3 rader afgiftsfria; för hvarje ytterligare rad, som utställaren ville disponera, hade han där att erlägga en afgift af 5 mark. På utställningen i Bordeaux 1895 voro likaledes tre rader afgiftsfria; för de närmaste tre egde utställaren att betala respektive 2, 3 och 4 frcs samt för ytterligare hvarje rad 5 frcs stycket, allt dubbelspaltigt format med ungefär 32 bokstäfver per rad. Denna graderade prissättning antogs för Stockholmsutställningen enligt följande bestämmelser: Hvarje utställare erhöll 4 rader, hvardera om cirka 32 bokstäfver, afgiftsfritt; därest han ville disponera större utrymme, hade han att för den femte raden erlägga en krona, för den sjette, sjunde och åttonde respektive 2, 3 och 4 kronor, och för ytterligare hvarje rad 5 kr. För klichéer beräknades utrymmet efter det antal rader de upptogo. I de fyra friraderna ingingo sa väl utställarens nummer som hans firmanamn och adress.