Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

Den förstnämnda, skånska fabriken fyller ungefär hälften af sagda belopp; under de 22 år, fabriken existerat, bar den omsatt för nära 37 millioner kronor gödningsämnen, däri inräknad den sillguano, som vid bolagets fabrik å Elgön i Bohus län tillverkas, och som utmärker sig för kväfvehalt och ringa mängd fett — 3 % därför, att benzinextraktion användes, mot 10 å 15 %, som vanligen förekommer.

Äfven inräknas häri s. k. dubbelsuperfosfat med fosforsyrehalt om maximum 45 procent fosforsyra, som är ett intressant fabrikat frän Helsing-borgsfabriken; det består af fosforsyra (erhållen af fosfats behandling med svafvelsyra), livarmed en ny portion fosfat sönderdelats och kan sålunda bilda en höggradig produkt.

Skånska superfosfat- och suafoelsy re fabriksaktie bolaget visar, hvad intelligent teknisk kunskap i förening med dugande köpmanskap kan åstadkomma och utgör en af de största länkarna i den kedja af kemisk storindustri af mångahanda slag för kautschuk, socker m. m., som utvecklats i och omkring Helsingborg. Från att vara en mera vanlig superfosfatfabrik utvecklades nämligen skånska fabriken, i följd af sitt ökade behof af råämnet svafvelkis, till fabrik för tillgodogörande af äfven ölViga beståndsdelar i detta mineral. För att härvid undgå för superfosfaten otjenlig förorening af arsenik, förändrades den för 15 år sedan mest använda spanska svafvelkisen till norskt råämne dels från Bossmo, dels frän Rörås och Sulitelma, och användas fortfarande. Den förstnämnda erbjuder fördelen af alt vara ren, nästan kopparfri, bränderna kunna därför utbrännas ganska svafvelrena, hvarför de sedermera användas såsom jernmalm för tillverkning af sekunda tackjern. Kiserna från Rörås och Sulitelma innehålla däremot upptill 5 procent koppar, som tillgodogöres ur bränderna. Sulitelma-kisen är såsom nästan zinkfri härvid att föredraga, emedan zink vid röstning kvarhåller svafvel, som sålunda icke till fullo kan utnyttjas. Sulitelma-kisen åter lemnar allt sitt svafvel och betydlig mängd koppar, som sedan efter röstning med koksalt bringas till i vatten lösligt tillstånd, hvarefter koppar falles med jernskrot.

Den kvantitet renad koppar, som genom brändernas behandling sålunda vinnes, understiger numera icke 500 tons per år, d. v. s. mer än dubbelt större kvantitet koppar erhålles vid denna fabrik såsom biprodukt, än hvad landets samtliga kopparverk på torra vägen vinna.

Den kemiska industrien såsom sådan inkräktar allt mera på den rena hyttkonsten, smältning utbytes mot lösning, metallurgens arbeten förflyttas från ugn och degel till utlakningscisternerna och utfällningskärl, men resultaten blifva desamma — rena metaller.

Den här ifrågavarande fabriken är ett godt exempel på råämnes vandring.