Sida 79
III. Terräng och byggnader, af Carl Möller
eller med återköp resp. kronor 78,500, 89,000, 102,576 och 115,000. Byggmästaren C. A. Olsson från Stockholm, som afgifvit det lägsta anbudet, kronor 78,500, antogs till entreprenör för denna byggnad.
Konsthallen, hvars uppförande börjades först af alla byggnader, redan tidigt i Mars månad 1890, var en jeinförelsevis låg byggnad, upptagande en yta af 4,670 kv.-m. Den bestod af, förutom vestibul och centralhall, 35 utställningssalar, samtliga försedda med takljus. Golfvet låg i allmänhet 1.5 meter högre än planet framför byggnaden utom i centralhallen, hvilken hade ett 4 trappsteg lägre liggande sandgolf.
Utställningssalarna hade en sammanlagd cinuislängd om 1,180 meter, af hvilken Sverige disponerade 10 salar med en cimäslängd af omkring 850 meter, Norge 5 salar med omkring 200 löpmeter cimäs och Danmark 7 salar (af hvilka en för arkitektur) med tills. 250 löpmeter cimäs, hvarjemte den internationella konstafdclningen upptog 8 salar med 230 meters cimäslängd och den svenska arkitektur-utställningen 4 rum om li 1 Is. 100 meter cimäs. Centralhallen jemte den öppna loggian användes till skulpturutställning.
Byggnadens konstruktion var ytterst enkel och lätt. Väggarna voro i allmänhet uppförda af stående diagonal-fyrsträfvade 7.5 centimeters plank, stälda på ett afstånd sins emellan af 1 ä 1.5 meter. På ett inbördes afstånd af 50 ä 60 centimeter voro horisontalt liggande bräder infästa å det resta virket, hvarefter, och sedan hvarje rum i öfre kanten rundt väggarna försetts med ett hammarband, hvilket försträfvats i rummets alla hörn, väggstommen var färdig. Största delen af stommen, äfvensom taklaget, var bestruken med s. k. eldfärg. På ömse sidor om denna stomme spändes nu juteväf, hvilken slamfärgmålades i en något olika ton i de skilda rummen, och — väggarna voro färdiga att emottaga konstverken. Den använda slamfärgen var tillsatt med en eldfärgslösning, och allt glas var ströpladt med oljefärg.
Byggnaden var täckt med asfaltpapp på 2.5 centimeters bräder, sä att i allmänhet hvarje rum hade sitt särskilda, med glas i två fall försedda yttertak. Invändigt i salarna förmedlades öfvergången mellan vägg och tak af en stor hålkäl (eller riktigare uttryckt fas», alldenstund den var rällinig) i samma färg som väggen, och innertaket, inom »fasen» alltså, utgjordes helt och hållet af tunt h vit t tyg, spändt i en ram, hvilken nedhängde från yttertaks-konslruk-tionen och styrdes af i »fasen» inlagda sträfvor eller kolfningar. Salarnas invändiga höjd varierade något i förhållande lill deras golfyta.
Vestibulen och centralhallen hade hvalfformade innertak, hvilka, liksom väggarna i dessa lokaler, voro rörade och putsade samt hållna i hvil färgton. Från centralhallen, hvars midt var planterad med blommor och grönt,
Källa: Project Runeberg ·