Sida 111
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
icke ryckt den ena efter den andra ifrån henne. Men de funno inga anhängare; flertalet trodde mer på mamsell Emma, som fortfarande intog alla genom sitt milda, anspråkslösa väsen, och anspråksfullt kunde det väl icke anses att ha haft tvenne fästmän, isynnerhet när begge lågo i grafven.
Men de fingo, dessa belackare, vatten på sin qvarn, när efter ytterligare några års förlopp (hon var då 30 år) mamsell Emma under tårar omtalade ett nytt och tredje olycksöde. Hon hade någon tid gifvit lektioner åt ett par barn till en enkling, som var kryddkrämare och hade sin bod vid Regeringsgatan. Äfven med honom hade hon varit förlofvad, äfven med honom skulle hon gifta sig, men äfven han hade knall och fall aflidit, så att nu för henne ingenting annat återstod än att äfven efter honom bära sorg-drägten. Det var att riktigt ruinera sig på sorgkläder.
Den gången var åtminstone namnet uppgifvet, men just deri låg också olyckan, ty snart nog fick man veta, att kryddkrämaren visserligen kort före sin död förlofvat sig, men icke med mamsell Emma, som knappast talat med honom, utan med en rik traktörsenka på Södermalm, hvilken hade det som talar. Huruvida mamsell Emma visste af detta förhållande, känner jag icke, men om hon icke vetat det, så blef hon på ett ganska obehagligt sätt öfvertygad derom vid ett tillfälle, då hon, trogen sina gamla vanor, ville lägga en krans äfven på kryddkrämarens, den tredje älsklingens graf. Hon sammanträffade nemligen då med en tjock medelålders fru, hvilken kommit dit med icke mindre än 12 stora blomkrukor och som, när hon fick se en främmande qvinna vid grafven, sorgklädd såsom hon, genast rusade emot mamsell Emma och jagade henne temligen hårdhändt derifrån.
Den stackars mamsell Emma led mycken smälek efter den betan och lemnade Stockholm, der hon ej fick sörja i fred eller så mycket och så ofta hon ville. Sedan återsåg jag henne icke på mycket länge, men jag hörde, att hon äfven vid fyrtio års ålder burit sorgdrägt, med eller utan skäl lemnar jag denna gång derhän. När jag ändtligen sist råkade henne, var hon sextio år, en behaglig och intressant gumma, men kallades fortfarande mamsell Emma. Hon skämtade då sjelf öfver sina besynnerligheter i ungdomen.
»Det var väl den största dårskap man kan tänka sig,» yttrade hon; »det var ju att hålla alla friare ifrån mig,
Källa: Project Runeberg ·
