Sida 295
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
redan afhemtats af de sina. Nästan alla voro ungt folk. Flere af dem lågo i fina paletåer, och här och der glänste fram en guldlorgnett nära ett öga som icke mer såg, eller nära en hand som icke mer rörde vid snodden. Jag såg män och qvinnor, gubbar och gummor luta sig ned öfver denna långa rad. Något hvar hade någon att söka, men tårar föllo antingen man fann eller icke fann. 
Då frågade jag inom mig: Hvarför allt detta? Hvarför så mycket spildt blod, så många brustna hjertan midt i blomman eller fulla helsan af sitt lif? Hvarför så många tårar från fäders och mödrars ögon, gjutna öfver pannor och kinder, som icke mer uppvärmas af dem? Hvarför? — För det att en enda skulle kunna säga: Frankrike är mitt! För att en kejsartron skulle kunna uppresas, om också piedestalen till den vore en hetakomb af menniskokroppar!
Under hemgåendet en timme derefter öfvergick jag ånyo boulevarden. Man höll nu redan på att reparera de hus som tagit skada under striden. Trottoarerna voro öfverfylda af promenerande, och det föreföll mig, som hade sorgen redan gifvit vika för den vanliga sorglösheten. Att usurpatorns framgång, åtminstone för tillfället, var gifven, var numera icke svårt att se. Jag kunde se det pä flertalet af de ansigten, som skymtade förbi mig. Det hör till den franska karak-
Källa: Project Runeberg ·
