Sida 42
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
både vatten och anda för intet. Snart nog stod Mallén ensam inom den spalier, hvars egare han var, och hur han der stod och såg sig omkring, tyckte han sig slutligen rå om allt hvad han såg, källan, lundarna och dalen. Den drömmen varade till hans död. Så egde han ändå, om ej »guld», åtminstone »gröna skogar».
En dag för kort tid sedan * sammanträffade jag med den gamla gångposten i en omnibus, som från staden återvände till Ladugårdslandet. Gubben satt vid sina kryckor hopkrupen i ett hörn med en knippa torrvedstickor i hand,
Jem han köpt vid Munkbron. Så hade då äfven ve-
11 den i hans spis svårt att brinna. 
Ill. N. Kr[=Nils Kreuger] »Hur står det till med herr kommissarien i i dag?» frågade jag.
I »Åhjo, rätt
. I bra,» svarade åtti-1| j åringen; »men jag har en så ryslig värk i hela min kropp.»
Men han log som vanligt, när han yttrade dessa ord. Så småler ännu från en förvittrad sten den trogna grönskande mossan.
Veckan derefter lyckte han för evigt sitt öga till vid ljudet af en psalm, uppläst ur den gamla postillan af den person som såg till honom i hans sista stunder. Den gamla gångposten är då ej mer. Han har gått till en bättre station att der lemna det enda »rekommenderade bref», som var hans eget. Men äfven det brefvet har sina tre sigill, och sigillen äro: Arlig vandel, träget arbete och kristligt tålamod.
* Denna berättelse, liksom de flesta i denna del, förskrifver sig från början af 6o-talet.
Källa: Project Runeberg ·
