Sida 205
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
varit så rikt på drömmar om lycka, tackade henne äfven derför, att han för det tillkommande bergat ett minne så skönt, att det nästan kunde hålla honom skadeslös för hvad han förlorat. Han talade så länge andedrägten det tillät, och när han kände sig nära att förlora den, frammumlade han ett knappast hörbart »farväl» och tog ett steg för att aflägsna sig.
»Nej, ni får inte gå!» hejdade honom Mathilde, »och går ni, följer jag er. Det är då inte nog med att jag förlorat min far, man vill då äfven beröfva mig min brudgum! Nej, det får inte ske! Jag kan inte återfå, hvad döden tagit ifrån mig, men med lifvet vill jag kämpa om min kärlek. Hvad angår mig ett fädernesland, som jag aldrig sett och som en gång försköt min arme, ädle far? Hvarför skulle jag lemna det land, som välvilligt mottog honom,
Källa: Project Runeberg ·
