Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

lemnat Upsala och befann sig såsom välbeställd adjunkt hos en prost i Södermanland. Det var nu på sista veckan, då en dag i juni månad 1822 Holmin fick ett bref med Upsala poststämpel och försegladt med svart sigill. Med darrande hand bröt han förseglingen och fann ett notifikationskort om monsieur de Betunes dödliga frånfälle i en ålder af 52 år och några månader. Hindrad af sin tjenst, kunde han först på fjerde dagen efter brefvets bekommande resa, men då reste han natt och dag och befann sig en vacker förmiddag i Upsala. Det var tredje dagen efter de Betunes begrafning. Han hastade till sorgehuset, genomgick den välbekanta lilla salen och fann snart i ett inre rum mademoiselle de Betune, djupt sorgklädd och något blekare än när han sist såg henne. Hon var dock ej allena. Tvenne äldre herrar voro derinne, af hvilka vår pastorsadjunkt i den ene genast igenkände f. d. presidenten, dåvarande landshöfdingen öfver Upsala län baron Fock. Den andre var en liten gubbe med mörka markerade anletsdrag och ett blått ordensband i knapphålet.

Med synbar förvirring reste sig Mathilde och tog ett steg för att gå emot den inträdande, men hejdades af baron Fock, hvilken bad adjunkten om ett samtal mellan fyra ögon. Begge gingo ut i salen. Der fick vår adjunkt veta, hvad hvarken han eller någon annan dittills haft aning om, nem-ligen att den aflidne de Betune varit en hertig Sully; vidare att en medlem af denna familj, just den gamle herrn i det inre rummet, enkom rest till Sverige för att föra den aflidnes dotter, den unga hertiginnan Mathilde, till Frankrike. Baronen tog för gifvet, att pastorsadjunkten icke skulle ha någonting emot, att denna unga dam återfördes i skötet af sin familj och återinsattes i de vilkor, som tillhörde hennes rang och plats i samhället. Holmin, ehvad han än inom sig kunde ha deremot, förklarade sig likväl under-gifven sitt öde och bad endast att få säga den unga damen sitt sista farväl, en bön som icke kunde afslås.

Baronen återvände till inre rummet, och efter några sekunder visade sig Mathilde i salen. Holmin, i denna stund herre öfver sig sjelf — ett herravälde kanske det svåraste på jorden — närmade sig den unga flickan och förklarade mildt, men allvarligt, att han, till följd af nu förändrade förhållanden, för alltid afstode från sina anspråk på hennes hand. Han tackade henne för det förflutna, som