Sida 250
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
inte fåfänga af sig, de fromma djuren, och deruti ligger måhända det väsentligaste som skiljer dem från menniskan.»
»Men det var väl ändå ett skälmstycke,» invändes en gång.
»Ja visst,» medgaf juveleraren; »men hvad skulle jag göra! Jag hade varit förlorad och hela den höga familjen förtviflad. Nu blefvo vi alla nöjda och glada, tack vare den hvita bocken!»
»Men om en gång saken uppdagas?»
»De första veckorna var jag allt något orolig,» svarade juveleraren; »men sedan blef jag fullkomligt lugn. Ty nämn mig en sorg som hållit ut sorgkläderna — nämn mig en rik mans minne, som varat längre än fjorton dagar!»
Källa: Project Runeberg ·
