Sida 251
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
På ett silfverbröllop.
i ör ett par år sedan öfvervar jag ett silfverbröllop, som firades af ett hederligt och förmöget handtverkarfolk på norr. Vid samma tillfälle invigdes den nya vackra våningen i eget hus, deruti silfverparet några dagar förut inflyttat. Sedan man druckit sitt té, samlades gästerna i salen kring de tu, och presten, som skulle hålla talet, förde i tre repriser näsduken till mun, hvaraf jag slöt, att talet skulle bli mycket långt. Detta i förening med den omständigheten, att det var mycket trångt och qvaft i salen, gjorde, att jag makade mig in i ett litet kabinett näst intill, tog plats på en soffa och lyssnade i all sköns lugn till den andliges föredrag, som var ett riktigt månskensstycke. Silfver-parets hela lif hade varit rent och klart som månens silfver, yttrade han bland annat. Vidare hade månen strött sitt silfver i deras bo, hvilket också höll streck, ty det stod i salen ett helt skåp med silfverpjeser. Men när presten äfven försäkrat, att månen strött sitt silfver i deras hår, då gjorde han en paus och hostade. Kanske upptäckte han då först, att både silfverbrud och silfverbrudgum ännu hade det rikaste mörka hår. Derefter gick han på med sitt månsken igen, liksom funnes ingen sol till här i verlden, och allt detta till mycken uppbyggelse för fruntimren, hvilka snyftade oupphörligen.
Herden kände nog sin hjord.
Men under den senare hälften af talet flög min tanke tillbaka öfver en tid af tjugufem år, och jag erinrade mig hur jag en morgon i min ungdom fick besök af en ung skomakaregesäll, som arbetade hos den mästare, hvars kund jag då var. Han bjöd mig på sitt bröllop, som skulle hållas dagen derpå.
Källa: Project Runeberg ·
