Sida 252
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Jag får en bra hustru,» sade han; »hon är lika gammal som jag, och så har hon fyra år varit kokerska hos upp-bördskamrer Stras, som var mycket kinkig på mat. Kamrern hade säkert inte släppt henne, om han inte dött. Vet herrn, det är en riktigt bra menniska!»
Jag gratulerade, och på bestämd tid infann jag mig i bröllopsgården. Jag kom först in i ett litet kök, hvars härd flammade af en liflig eld, och på elden stod en stor kaffepanna. Men framför spiseln sysslade en qvinna med behagligt utseende: svart bombasinsklädning med en myrtenkrona på håret. Det var bruden. En brudkrona midt i spiseln, det var redan något ovanligt. Bruden bjöd mig välkommen och bad mig stiga in i verkstaden innanför köket.
»Presten är inte kommen än,» tilläde hon; »men han kommer snart och jag med, det förstås. Jag har lite stök först med kaffet, för jag klarar det på mitt eget vis. Är det inte synd och skam, att man ännu öfverallt i husen ska bruka något så otäckt som rått gäddskinn?»
Jag medgaf det, ångrande blott, att jag icke på stället tog kännedom om den nya metoden. Snart befann jag mig i verkstaden, rymlig nog, fast låg i taket. En perlfärgad säng, ett bord och några stolar voro de enda möblerna. Några verkstadssaker såg jag ej till; förmodligen voro de undanröjda för tillfället. Der inne voro brudgummen och några manliga bröllopsgäster, alla högtidsklädda. De voro brudgummens yrkesbröder, och två af dem presenterades såsom brudens marskalkar. Den ene af dem var ovanligt lång och lika ovanligt smal, i synnerhet öfver skuldrorna, af hvilka den högra sköt minst tre tum öfver den venstra. Hans ansigte var blekt, mycket fräknigt, hans hår rödt, genomgnidet med rosenpomada och med en tupé, som vidrörde taket, lemnande öfverallt märke efter sig på det hvita, något bristfälliga takpapperet. Han hade frack med kort lif och långa spetsiga skört, gammalmodig, men väl borstad. Det var en figur, som Hogarths ritstift icke hade föraktat.
Snart inträdde presten med klockaren, och slutligen visade sig äfven bruden, sjelf bjudande kaffe på en bricka, ett kaffe som onekligen gjorde kokerskans nya metod all heder. Efter kaffet stjelptes ett par stolar omkull, en duk kastades öfver dem, och allt var i ordning för vigseln. Presten tog plats på ena sidan, brudparet på den andra med en marskalk på hvar sin sida, hvardera hållande sin stake
Källa: Project Runeberg ·
