Sida 253
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
med ett anspråkslöst talgljus uti. Det var omöjligt att taga sina ögon från den långe smale. Tupén, kammad åt höger, krökte sin spets mot taket, högra skuldran pekade åt samma håll, och ljuset i hans högra hand hölls jemnhögt med tupén.
Vigseln började med ett missöde. Knappt hade presten utsagt de första orden, förrän den långe marskalkens hår stod i ljusan låga. Han hade med ljuset kommit för nära den flottiga tupén. Man hörde honom skrika till, såg honom
släppa staken och fara med begge händerna i håret, och snart var elden deruti släckt. Men innan dess hade tupén hunnit antända papperet i taket, som, bristfälligt i och för sig sjelft, nu i sin ordning stod i brand.
Det var en förfärlig uppståndelse. Alla rusade vi till för att släcka; men bruden hade redan förekommit oss. Hon hade fattat en stol, sprungit upp på den och rifvit ner papperet, innan lågan vidrört taket, som var af trä. Detta gick i en handvändning; ingen fara mer för elden. Det var endast den obehagliga röken som, stickande i näsan, besvärade oss.
Vigselakten började ånyo. Den långe marskalken hade ånyo fattat sin stake, tändt ljuset och, ehuru numera utan tupé, intagit sin plats. Men att han allvarsamt bränt sig, det såg man tydligt af hans gräsliga grimaser under hela akten. Än drog han öfverläppen upp till näsan och än
Källa: Project Runeberg ·
