Sida 254
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
högra mungipan ända till örat, men för resten stod han stel och orörlig, trogen, fast svedd.
Det stannade dock icke vid det missödet, ty vid det tillfället, då brudgummen skulle taga fram ringen, såg jag honom under mycken oro och ängslan rifva i sina fickor.
»Hvad vill det här säga!» yttrade han, i det han vände ut och in på den ena fickan efter den andra; »hur ska jag förstå det! Jag hade den bestämdt. . . men inte ligger den här .. . inte der heller .. . det var nu sju tusan .. . hvar attan millioner har jag gjort af ringen!»
»Hej,» skrek han till; »hej, nu vet jag! Den ligger i mina hvardagsbyxor, som hänga i köket!»
Hvem som sprang efter ringen, mins jag ej, men man fick emellertid rätt på den. Men när presten skulle träda ringen på brudens finger, som långt ifrån var bland de smalaste, råkade han tappa den. Vi hörde ringen trilla utefter golfvet, och enhvar tittade efter den, men förgäfves.
»Usch, så många karlar, och alla lika döfva!» ropade bruden; »hörde ni inte att den stötte mot porslin?»
»Det var ett fint öra,» tänkte jag, och nu såg jag bruden hasta till sängen, lägga sig framstupa bredvid den och krafla med händerna under den.
»Den som söker, han finner!» ropade hon, i det hon reste sig upp och visade triumferande ringen. »Seså, kära Hans!» yttrade hon uppmuntrande till brudgummen, »se nu inte så hängfärdig ut för tocke lappri I Du måtte väl aldrig tro på skrock. Raska nu på, goda herr pastor, så vi få slut på det här trasslet en gång!»
Så fulländades ändtligen vigselakten utan vidare äfventyr. Sedan de öfliga gratulationerna försiggått, bjöd bruden sjelf omkring biskuit och brända mandlar på en tallrik. Vidare stälde hon fram på ett bord en bricka med flere vinglas, hvarefter brudgummen, som varit ute och hemtat en butelj, tömde den i de uppradade glasen. På uppmaning af presten fattade nu alla sina glas, och presten höll ett kort tal, deruti han ganska fyndigt sökte gifva de små motgångarne under vigseln den bästa tydning. Så skulle t. ex. den tillärnade eldsvådan endast vara ett förebud till kärlek och lycka.
Alla blickar sökte dervid den långe smale marskalken, som skulle vara detta kärlekens och lyckans förebud. Sjelf såg han så lagom lycklig ut, och han ref sig i hufvudet, så att askan stod som ett moln deromkring.
Källa: Project Runeberg ·
