Sida 132
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Grodornas drottning.
an kan väl icke tänka sig någonting härligare än en klar sommarmorgon på landet. När blomman öppnar sin kalk, utvecklar hon sitt ljufvaste doft, och små-foglarne slå som yrvakna sina mest klingande toner. Får man dertill höra gökens ters, lika gifven och välstämd så långt man kan minnas tillbaka, så synes allt fullkomnadt. Hvarför göken, som är en riktigt otacksam gök, emedan han dödar sin beskedliga fostermor, fått den starkaste stämman, vet jag ej, så framt det icke är för att varna det öfriga af skapelsen för att träda i hans fotspår. Då ljuder det som en sjelfbekännelse, en ton af ånger, och man kan då förklara det mäktiga intryck hans rop gör på en hvar.
Dock känner jag menniskor, som finna ett lika stort behag i sommarqvällens senaste stunder, och jag kan icke neka, att det ligger någonting obeskrifligen högtidligt i det lugn och den tystnad, som råda i skog och mark några timmar efter solens nedgång, i synnerhet om man vandrar mellan oslagna ängar eller åkrar och lyssnar till ängs-knarren. Är läderlappen den ridande nattpatrullen, så måste ängsknarren vara brandvakten i blommornas stad och som går omkring, ropande till himlen om skydd mot eld och brand. Lysmasken duger den också; han måtte vara en stor matador, ett riktigt ljus bland de sina.
Men det finnes äfven en annan af det lägre stoftets barn, som icke heller har nattro, och det är grodan, den fula grodan, och det är kanske derför hon först i skym-
Källa: Project Runeberg ·
