Sida 113
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
En sprätthöks äfvenlyr.
ijjcCn af mina kamrater från Upsalatiden var Rudolf Eckerzen, norrlänning. Studenterna af Norrlands nation voro i allmänhet kända för flit i studier och tarflig-het i lefnadssätt; men Rudolf Eckerzen var ett undantag. De som något närmare kände honom försäkrade, att samma sida af de på hans bord liggande böcker, som vid terminens början låg uppslagen, låg äfven öppen vid dess slut. »Det är med Eckerzens läsning som med skapelsen,» sade en kamrat, »den är utan begynnelse och ända.» Men så varierade han desto mer i sin toalett och ansågs för en af sin tids första sprätthökar. Jag kommer mycket lifligt ihåg, hvilket oerhördt uppseende han väckte på en gillebal vintern 1829. Han hade naturligtvis svart frack och denna vida finare och modernare än de flestas; men han hade dertill, hvad som var än mera sällsynt, byxor och väst af hvit kaschemir. I det rikt veckade kråset, ty krås brukades den tiden, bar han en stor kråsnål af diamanter, och man sade, att han ombytte hvita handskar för hvarje särskild dans. Man påstod, att detta skedde för att visa fingrarna, nästan alla försedda med. de dyrbaraste ringar, och han hade alltid på sig två näsdukar, en af siden och en af finaste battist, en oerhörd lyx inom en nation, för hvars flesta medlemmar, efter hvad som sades, en enda ansågs nära nog som en lyxartikel. En ärfd betydligare förmögenhet satte honom i tillfälle att utveckla denna prakt. Medelstor till gestalt, var han spenslig öfver skuldror och bröst, men hans ben voro välformade och liksom gjutna efter någon bild af Endymion. Hans ansigte hade ingenting ovanligt, han var i det hänseendet som folket är mest, och så var det med hans sätt och konversation äfven. Han sökte umgänges-
Bilder ur verkligheten. IV. 8
Källa: Project Runeberg ·
