Sida 24
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
katedern. Nu blef det Bekebubs tur att fly, och med ett par språng var han utom dörren. Men snabbare än erkeengeln Michael satte efter draken, satte Trysén efter Kalle Utter. Utkommen i den mörka farstun, kände sig rektorn omfattad och qvarhållen af ett par knubbiga armar, och tätt vid sitt öra hörde han skolstäderskans gälla röst:
»Säg nu, att det blott är en inbillning! Ser ni inte, hur han flyger genom luften! Känner ni inte svafvellukten!»
»Släpp mig, qvinna!» ropade rektorn; »jag skall ha fatt i den lymmeln!»
»Kallar ni honom för lymmeln!» klagade städerskan; »honom som skriften kallar för djefvulen, honom vågar ni kalla för lymmel! Ni vill då bli brunstekt, gamla grånade syndare!»
Rektorn slet sig lös; men hunnen ut på skoltrappan, såg han Belzebub försvinna genom norra kyrkporten. Han hastade då upp till sig, återkom snart i hatt och öfverrock, skyndade efter ut genom samma port, och, tagande vägen till Rhodins skola, steg han in just som Rhodin, omgifven af sina disciplar, höll på att, sig sjelf åtminstone till mycken uppbyggelse, uppläsa ett kapitel ur gamla testamentet och det på originalspråket, hvilket var hans enda starka sida. Om också kungen sjelf stigit in, skulle han icke afbrutit denna sin favoritläsning. Men Kalle Utter, som nu återtagit sin menskliga gestalt, satte artigt fram en stol för rektor Trysén och sade till honom:
»Var god sitt ner, herr rektor! Det är ett så vackert kapitel hofpredikanten nu håller på med. Rektorn förstår kanske inte hebreiskan, men det är så vackert, så vackert.»
»Tyst, Kalle!» befalde hofpredikanten, fortsättande der-efter med sin vanliga näston: »Bereschit barå älohim:ätt haschamåjin etc.»
Trysén, hvilken — i parentes sagdt — icke förstod ett enda ord, kastade en mördande blick på Kalle och förblef stående, till dess hofpredikanten slutat. Derefter gick han in i det inre rummet, dit Rhodin genast följde honom, och dit också efter en stund Kalle Utter blef inkallad.
»Så har du återigen varit framme, din olycksfågel!» började Rhodin med innerlig bedröfvelse.
»Hvad har jag nu gjort för ondt igen?» frågade Kalle Utter med den oskyldigaste min i verlden,
Källa: Project Runeberg ·
