Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Originalsida 290
Originalsida 290
Originalsida 290
Originalsida 291
290–291

Sida 290

Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826

gerna med honom. Mon-bijou syntes glad öfver att få se ett par af sin mors kunder.

»Hvad har ni till frukost åt oss i dag, mademoiselle?» frågade Åkerstein, i det han pekade på de skarpa patronerna; »hvad är det der för en rätt?»

»Er favoriträtt, monsieur le colonel!» svarade hon leende; »des pommes en chemise (oskalad potatis).»

»Men som ni inte serverar era vänner, förmodar jag.»

»O non! De äro för våra fiender, och de få dem gratis.»

»Men om era fiender äro granntyckta, om de icke vilja ha någonting gratis, utan i stället betala allt och det in natura eller i samma mynt, riskerar ni då inte väl mycket att vara så nära en barrikad?»

»Hvad riskerar jag väl här?» frågade Mon-bijou. »Jag riskerar mera på barrikaden.»

»Men, min Gudl» utropade den välvillige Åkerstein, »det måtte väl aldrig vara er mening att ta plats på sjelfva barrikaden!»

»Jag är ju der redan,» yttrade Mon-bijou. »Der mitt hjerta är, der måste väl också det öfriga vara. Men tyst! Hör ni inte? Han talar. O, att hela verlden hörde hans röst!»

Vi hörde en välljudande stämma och skyndade ur portgången. Vi sågo nu öfverst på barrikaden nära invid den trefärgade fanan en högväxt gestalt i rödrutig blus och svart hatt med breda border och en röd fjäder uti. Han stödde sig mot en bössa med dubbla pipor. Han talade utåt den öppna platsen och hade ryggen vänd åt oss. Men på gestalten igenkände jag Felix Damien.

Det var egentligen tre order han utdelade.

Den första: Att man skulle gå in i de närgränsande husen och taga vapnen från de nationalgardister som bodde der, ty »åt de fega inga vapen!» hette det. En fransmans yttrande, om än aldrig så -kort, har alltid en snärt med knut på och som smäller.

Den andra: Qvinnorna i hvarje hus skola infinna sig i porten med charpie och bindlar, ty »de likna englarna der-uti att alla lidanden tillhöra dem».

Den tredje och sista: Den som icke har med saken att göra, han aflägsne sig. »Det är icke en strid för segern, utan för idén. Frihetens gudinna älskar endast frivilliga offer. Den skynde bort som icke har mod att dö 1 Det vill också mod till att lefva under förtrycket, men det är den feges!»

Källa: Project Runeberg ·