Sida 89
En gammal fru, som stod innanför disken, helsade artigt och bekant på den inträdande spekulanten, hvilken äfven å sin sida lika hjertligt besvarade helsningen.
»Jag hade ingen välsignelse med det paraply, jag köpte i går,» började Alm affären.
»Ingen välsignelse ... hur då, herr sekter?»
»Jag har tappat bort det... men som himmelens väderlek icke fäster något afseende vid mitt missöde, så nödgas jag köpa mig ett nytt, så mycket det än kostar på.»
»Herr sektern har då inte fatt igen paraplyt än?»
»Nej, gudnås!... Det är med paraplyer som med hattar och galoscher, för att icke tala om vackra flickor... när de en gång äro sin kos, så komma de aldrig tillbaka.»
»Nog visste jag, att herr sektern tappat sitt paraply, men...»
»Frun visste det!» af bröt henne Alm förvånad.
»Men jag var nästan säker på, att sektern redan fått igen det.»
»Hur skall jag förstå det?»
»Ingenting är enklare, ty, som jag känner herr sek-terns adress, så lemnade jag den åt karlen, som hade hittat sekterns paraply.»
»Ni har då sett någon, som hade mitt paraply?»
»Ja, både hittaren och det hittade. . . men det förvånar mig, att han inte redan ...»
»Nå, men hvad var det då för en menniska, som var här med paraplyt?»
»Det var i förmiddags, strax efter sedan jag öppnat boden, så kom en karl in . ..»
»Hur såg han ut?» frågade Alm häftigt.
»Jag kommer nu inte så noga ihåg.. . men jag tror det var en storväxt karl, såg ut att vara vindragare.»
»Och han hade paraplyt med sig?»
»Ja, han sa’ att han i går qväll hittat paraplyt i en portgång på Söder, och han ville veta hvem som rådde om den.»
»Men hur kunde han veta, att det var köpt i fruns bod?»
»Ingenting är lättare än det, ty vår namnstämpel står ju på hvarje paraply, som försäljes.»
»Ja visserligen..-. Men . .. men hur kunde frun veta, att det var detsamma som jag köpte här i går?»
Källa: Project Runeberg ·
