Lärobok i telegrafi

138

ningen verkar alltså derhän, att den utgående strömmen blir starkare och den framkommande strömmen svagare, än om linien hade varit afledningsfri.

Orsaken till att den utgående strömmen blir genom afledningens inverkan starkare är den, att afledningen åvägabringar förminskning i det yttre motståndet, nemligen ifrån 1200 till 955. Af den starkare utgående strömmen borttager afledningen likväl så mycket, att den framkommande delen blir mindre, än om ingen afledning hade funnits.

Att den utgående strömmen är stark, bevisar sålunda ej att den framkommande strömmen äfven måste vara stark. Visar sig den utgående strömmen ovanligt stark, utan att sådant kan härleda sig från någon med batteriet vidtagen förändring, har man deremot stor anledning att misstänka, att den framkommande strömmen kan för aflednings skull vara ovanligt svag.

Om vi med mottagningsapparaten vid B vidtaga den förändring, att dess motstånd blir 1600 (i stället för 400); finna vi genom särskild uträkning att: den utgående strömmen blir = 0,7 3 och den framkommande » » = 0,2 97.

Fig. 88.

I fig. 88 framställes en linie med tvenne afledningar. Vi börja reduktionen med den yttersta afledningen till höger — vid motsatt ända af linien mot den, vid hvilken det verkande batteriet är placeradt —; hvilken afledning är samgrenad med det från punkten b återstående liniestycket och dertill hörande mottagningsinstrument. Dessa samgrenade ledares reducerade motstånd är =

700X 900 630000 _ _a _ , . .

i „AA = = 393,7 5. Härtill kommer nu motståndet i liniestycket

700 -†- 900 loOO

a b, hvilket utgör 206,2 5, hvarigenom fås motståndet 600. Ledningen till höger om punkten a utöfvar alltså samma motstånd som en från a till jordplåten vid B direkt dragen ledning med motståndet 600. Med denna ledning är afledningen vid a att anse såsom samgrenad; dessa ledningars reducerade motstånd

blir alltså = = üüü^ — 240. Med tillägg af motståndet i linie-

400-|-o00 1000

stycket emellan stationen A och afledningen a finna vi alltså det yttre mot-