Lärobok i telegrafi

173

Yi vilja i denna § framställa, huru en enstaka afledning bestämmes till sitt läge.

Ehuru, såsom nyss nämndes, en sådan bestämning skulle kunna ega rum endast på grund af de nu omnämnda mätningarne från den ena ändan af en linie — dennas motstånd i afledningsfritt tillstånd anses vara kändt på förhand —; böra dock enahanda mätningar verkställas äfven från liniens andra ända, aldra helst de fyra mätningarne äfven erfordras för kontrol å deras riktighet samt för bedömandet, huruvida afledningen verkligen förekommer såsom enstaka fel af väsendtligt inflytande. Yi vilja först visa, huru en sådan aflednings läge bestämmes på grund af de båda mätningarne af den öppna liniens motstånd, hvilken bestämningsmetod är jemförelsevis enkel och tillförlitlig.

Fig. 116.

Det motståndstal r, som erhålles vid mätning på öppen linie (fig. 115) från den första stationen, uttrycker motståndet i sjelfva linien från den stationen till afledningspunkten tillsammans med motståndet uti afledningen (och det obetydliga motståndet vid stationens jordledning). Det motståndstal p, som erhålles vid mätning på öppen linie från andra stationen, uttrycker likaledes motståndet i linien från den stationen till afledningspunkten tillsammans med motståndet uti afledningen (och stationsjordledningen). Alltså komma r och p tillsammans att uttrycka ej endast de båda liniestyckenas sammanlagda motstånd utan ock dertill dubbla motståndet uti afledningen; d. v. s. summan r + p är så mycket större än liniens kända motstånd l som afledningens dubbla motstånd. Detta dubbla motstånd fås sålunda, om liniens kända motstånd drages från summan af r och p\ genom att dividera resten med 2 finna vi alltså afledningens motstånd. För att finna motståndet i linien mellan den första stationen och afledningspunkten behöfva vi sedermera endast subtrahera afledningens numera kända motstånd från r, likasom vi, för att finna motståndet i linien från andra stationen till afledningspunkten, endast behöfva subtrahera afledningens motstånd från p.