Lärobok i telegrafi

177

linien öfverväger den andra. Vi hafva här antagit, att x är den tyngre linien (som har större motstånd): alltså

x — x == R. Af de båda eqvationerna få vi

R + JR,'

det större talet = x = —-5-—

det mindre » — x ■

2

R — R

i?»:. (IV)

Om t. ex. R = 890 S. E. och R =' 170 S. E.; så blir

1 89Q 170

det större talet — x ~ -^—— = 530 S. E.

det mindre » = x —

890 — 170

i> ti:

360 »

Det är linien x, hvars motståndstal vi böra reducera till längdmått, för att finna afståndet. Vore denna linies reduktionsfaktor = 90, så blefve afståndet till afledningen = 4 mil.

Fig. 118.

x ___

\

__) .......

•0'(iiI R|l-Hi

När man vid den sednare mätningen på försök insätter reostaten i ena eller andra linien, kan det naturligtvis inträffa, att man med densamma kommer in i den linie, hvars motstånd är större. Kompensation blir då omöjlig att åvägabringa. Reostaten flyttas derföre in i den andra linien, hvarefter kompenseringen fullbordas. Hade vi i förevarande fall måst flytta reostaten ur linien t in i linien x, så hade den sednare eqvationen blifvit x—x — R'. Ur denna eqvation samt x-\-x' — R hade vi då fått

R—K

det mindre talet

det större »

2

R+R'

Anledningen, hvarför vid denna mätningsmetod polarisationen och motståndet i afledningen bli utan väsendtligt inflytande på kompenseringsresultatet, är den, att sjelfva afledningen inkommer i gemensamma ledningen, till följd hvaraf dess inverkan inskränker sig till att försvaga hufvudströmmen.

Nyström. Lärobot i Telegrafi. 12