Lärobok i telegrafi

183

fullt metallisk utan förmedlas af fuktighet, kommer difFerentialgalvanometern att för polarisationen vid kontaktstället gifva utslag, när afbrott göres i gemensamma ledningen (med bibehållande af reostatledningen och »-ledningen oförändrade).

Analogt med afledningsmätningarne kunna kontaktmätningarne anordnas i full öfverensstämmelse med figg. 120 och 121 samt utföras från båda sidor. Om vi då vid mätning enligt fig. 120 fått till kompenseringsresultat från ena sidan 1206 ß. E. och från den andra 304 S. E., och båda liniernas sammanlagda motstånd (vid den förevarande temperaturen) vore = 1200 S. E.; så öfverskrider summan (1510 S. E.) af de båda kompenseringsresultaten liniernas sammanlagda motstånd (1200 S. E.) med 310 S. E. Sistnämnde motstånd utgör alltså dubbla motståndet i kontakten. Från hvardera kompenserings-resultatet har man följaktligen att draga 155 S. E., för att finna sammanlagda motståndet i de båda liniestycken, som ligga på ena eller andra sidan om kontakten.

Yi benämna de båda kompenseringsresultat, som vi erhållit vid mätning enligt figg. 120 och 121, r och r, samt do båda kompenseringsresultat, som erhållits vid enahanda mätning från motsatt ända af linierna, p och p. Medelst formel uttrycka vi då storleken af x-\- x och af y-\-y sålunda:

r + l—p

x -j- x —

, p + l — r

y+y — 2—

kontaktens motstånd = z = r -^

u

(vn)

För att finna kontaktens aflägsenhet, vare sig från den ena eller från den andra stationen, har man att dividera det funna värdet på x-\-x eller på y -\-y' med summan af de båda liniernas reduktionsfaktorer.

I afseende på korrektion för polarisation — om sådan gifvit sig tillkänna — och mätningsresultatens kontrolering medelst hvarandra (r p' — r p); gäller hvad i fråga om afledningar blifvit anfördt. Förorsakas kontakten deraf, att tvenne linietrådar äro i omedelbar beröring med hvarandra, så blir r — r och p— p.

För att kunna bedöma, huruvida ett eller flera liniefel nu äro för handen, har man att insätta de funna motståndsviirdena i formlerna

x + x = r — V p (r — r )

g +?'=/>-V P(r-r) (VIII)

z = V p (r — r')

Fås härigenom sådana värden på x -f- x' och y +y', att x + x -f- y -f- y' blir mindre än liniernas kända sammanlagda motstånd, så är mer än ett liniefel för handen. Tvenne eller flera kontakter, likasom tvenne afledningar, förorsaka nemligen, äfven vid kontaktmätningar, en liniekontraktion.

Äfven för bestämning af en kontakts läge, när i kontakten förefinnes ett afsevärdt motstånd, skulle man nödfallsvis kunna begagna sig af endast de från ett håll gjorda mätningarne. Härvid hade man då att begagna följande formler:

x + x = r — V(l — r') (r — r')

y+y' = i— «•' + V(J — r')(r — r') . (IX)

■

z = r — r + V (< — r') (»• — r') De sålunda erhållna resultaten bli dock mindre pålitliga.