Lärobok i telegrafi

•311

armen g uti det i fig. 185 antydda läge, ligger det på dess axel urfilade planet ej längre horisontalt; och axeln h hindrar då armen i att komma fram. Huruvida armen i kan komma fram under axeln h eller ej, beror alltså af huruvida armen g hänger fritt nedåt eller befinner sig tillbakakastad uti det i figuren utsatta läget. Har nu armen i passerat förbi axeln h, kommer samma arm att medelst en på densamma befintlig tvärsprint, under sin rörelse åt höger samt nedåt, drifva armen g tillbaka så, att haken på armen t kan gripa framför tvärsprinten i'armen g under större delen af det halfslag, som armen i verkställer, näst efter det att densamma passerat axeln h. Om armen e nu innehar sitt nedre läge, kommer alltså dess hake att gripa emot tvärstiftet i armen g, när denna, ej längre förd åt sidan af den roterande armen i, ånyo söker att få hänga ned af sin egen tyngd. Om nu ej armen d föres uppåt, så att haken å armen e ånyo hinner afkastas, under det att armen i fullbordar nästa halfslag, kommer alltså samma arm att i sin rörelse stadnas af axeln h. Armen i roterar emellertid ej med större hastighet, än att polförlängningen qx hinner attraheras och repelleras flera gånger, under det att armen i fullbordar det sednare halfslaget. Pågår telegraferingen utan uppehåll, kommer alltså armen i att kunna passera under axeln h, äfven om denna, när i börjar sitt sednare halfslag, är vriden så, att armen «, om den då befunnit sig invid axeln h, icke skulle hafva kommit fram under densamma.

Huru snart urverket arreteras, efter det att telegraferingen upphört, beror af i hvilket läge armen i befinner sig, när telegraferingen upphör. Har då armen i kommit inemot sitt nedersta läge, kan den få fullborda mer än iy2 slag innan han stöter emot axeln h.

På det att det gående verket ej må vid plötslig arretering taga någon skada till följd af den stöt, det kan få erfara från regulatorsinrättningens lefvande kraft, är drefvet till den axel, å hvilken armen i är fästad, angjordt endast medelst påskjutning och friktion emot en ansats på axeln. Efter det att armen i arreterats, kan alltså drefvet till dess axel möjligen något fortgå i sin rörelse, nemligen tilldess att friktionen konsumerat nämnde lefvande kraft.

Med den nu beskrifna avtomatiska inrättningen för urverkets utlösning och stadnande är den automatiska omkastaren för dubbelströmsöfverdragning kombinerad. Den nedre ändan af den omkring axeln v rörliga tvåarmade häfstången l, uti hvilken axeln h är instucken med sin ena tapp, drages af spiral-fjedern y åt ett håll och stötes af armen i, när denna träffar axeln k, åt det motsatta. Den axel, å hvilken armen i blifvit anbragt, är med sin ena tapp inskjuten i den främre väggen och går med sin andra tapp genom den bakre väggen, varande armen i fästad på den utskjutande delen af denna tapp. Axeln för armen i har alltså stadigt fäste i de båda väggarne. Sådant är deremot ej förhållandet med axeln h, hvilken endast med sin ena ända har stadigt fäste uti den främre väggen och med sin andra ända är insatt uti öfre ändan af häfstången 1. Der denna axel går genom den bakre väggen, är i denna upptagen en aflång, straxt ofvanom bokstafven h i figuren antydd öppning. Enär tapphålet för samma axel i den främre väggen är temligen rymligt, kan sålunda