Lärobok i telegrafi

31S

Pappersrimsan löper ut från en under instrumentets plint befintlig låda,, inom hvilken rullen rörer sig horisontalt, icke vertikalt såsom på de här förut beskrifna apparaterna. Den här antydda förändringen med pappersrullens afveck-ling är emellertid numera vidtagen äfven på flera vanliga mottagningsapparater.

Löpverkets hastighet kan efter behof regleras, naturligtvis inom vissa gränser.

Ehuru afsedd för dubbelströmstelegrafering, kan apparaten, såsom nämndt,, äfven användas vid telegrafering med enkel ström.

§ 107. Såsom vi i Fysiken hafva inhemtat, erhåller man induktionsströmmar, så till sägandes, alltid parvis; på en induktionsström i ena riktningen följer alltid en dylik ström i motsatt riktning. Det fordras särskilda anordningar för att, med undanrödjande af verkan från de i den ena riktningen gående strömmarne, få de i den andra riktningen gående att verka ostördt efter hvarandra. Det låg alltså nära till hands att för nu sednast framstälda slag af telegrafering använda induktionsströmmar.

Siemens, hvars magnetoelektriska induktions-apparat vi i det följande lära känna, har sökt medelst induktionsströmmar tillgodogöra samma apparat för avtomatisk morsetelegrafering. Vi underlåta nu att närmare beskrifva denna apparat; det torde för tillfället vara tillräckligt att nämna, att medelst densamma kunna erhållas ganska starka induktionsströmmar, samt att lemna några antydningar af grunderna för apparatens konstruktion. Medelst en urhuggen pappersrimsa och en tjenlig mekanisk tillställning anordnade Siemens så, att, när ström i ena eller andra riktningen skulle sändas ut på linien, denna sattes i förbindelse med induktorns lindningar i det ögonblick induktionsströmmens intensitet blef som störst. Ett stift trycktes nemligen emot pappersrimsan, hvarje gång induktionsströmmen i såväl ena som andra riktningen borde uppträda med sin största intensitet. Inträffade nu detta stift uti ett hål i rimsan, så kom det i ledande förbindelse med en metallcylinder, öfver hvilken rimsan löpte fram. Härigenom åvägabragtes liniens förbindelse med ena ändan af induktorstråden, hvars andra ända var i permanent förbindelse med jorden. Häraf åter förorsakades den för teckenbildningen erforderliga omkastningen af den polariserade mot-tagningsapparatens häfstång, hvilken qvarstannade i sitt sålunda åvägabragta läge. intilldess att hon af ström af motsatt riktning kastades tillbaka. Huru snart denna tillbakakastning komme att ega rum, betingades naturligtvis af huru snart det förr omnämnda stiftet ånyo inträffade i ett hål å rimsan vid de tillfällen, då induktorn kunde afgifva ström af motsatt riktning. Alltså erhöllos prickar, i fall stiftet inträffade i ett hål å rimsan, hvarje gång det rörde sig emot denna. För att ett streck skulle blifva telegraferadt, måste stiftet, sedan det inträffat uti ett hål å rimsan och derigenom bragt häfstången å emottagningsapparaten i det skriftafgifvande läget, tvenne gånger slå emot rimsan, innan det ånyo inträffade uti ett hål å denna.

Den här antydda apparaten synes emellertid ej hafva tillvunnit sig någon mera, afsevärd praktisk användning, hvarföre dess närmare beskrifning här förbigås. Åtskilliga äldre försök att åvägabringa avtomatisk aftelegrafering hafva