Lärobok i telegrafi

•413

Förutsatt att i batterinyckeln den ena eller andra häfstången är nedtryckt, kommer ström in uti kommutatorns nedersta skifva, om derjemte käf-stångsarmen q uti laddningsnyckeln L N tryckes ned; och allt efter som det är den öfre skifvan eller skifvan till venster i kommutatorn, som är proppförbunden med den nedersta skifvan derstädes, blir så kondensatorn eller kabeln laddad från batteriet Z C. Vid den motsatta ändan af kabeln är vid dessa undersökningar afbrott. För att ladda kabeln eller kondensatorn behöfver man alltså endast göra vederbörlig proppförbindelse i kommutatorn, trycka ned häf-stångsarmen q i laddningsnyckeln samt, allt efter som man vill åvägabringa positiv eller negativ laddning, häfstången g eller häfstången f uti batterinyckeln. Urladdning af vare sig kabeln eller kondensatörn verkställes derigenom, att man låter såväl häfstången q i laddningsnyckeln som den nedtryckta häfstången i batterinyckeln gå upp mot klackskenorna, hvarefter man trycker ned häfstången r i laddningsnyckeln. Skall urladdningens styrka bedömas efter utslag i galvanometern, öppnas galvanometernyckeln och shuntas galvanometern så, att ett tjenligt utslag erhålles; hvarefter hela urladdningsströmmens styrka beräknas på grund af förhållandet mellan motståndet i galvanometern och motståndet i shunten. För kondensatorns laddande behöfver man blott under några ögonblick (på sin "höjd 15 sekunder), på sätt nämndt är, hålla honom i förbindelse med batteriet; vid laddandet af kabeln hålles densamma i förbindelse med batteriet 15 à 60 sekunder, allt efter som kabeln har mindre eller större längd.

Undersökning af en kabels laddningsförmåga verkställes vanligen genom uppmätning af urladdningsströmmen, icke inladdningsströmmen. I anseende till galvanometerns utomordentliga känslighet undviker man att vid laddandet använda för starkt batteri; att använda ett mycket svagt batteri torde likväl ej heller vara rådligt. Om man ock vid laddandet använder t. ex. endast 10 Daniells elementer, kan man emellertid, åtminstone om kabeln är någorlunda lång, icke låta hela urladdningsströmmen passera galvanometern, utan att utslaget i denna blir större än lämpligt är. Man har derföre insatt reostaten S h såsom shunt åt galvanometern. Motståndet i denna shunt rättas efter kabelns ungefärliga laddningsförmåga, nemligen uti omvändt förhållande, så att, ju större kabelns laddningsförmåga är, desto mindre göres motståndet i shunten, på det att ledningen förbi galvanometern må bli så mycket mera verksam. Hurudan proportionering man bör använda, för lämpliga utslags erhållande, betingas ock väsendtligen af skalans afstånd från galvanometern. Efter enahanda grunder shuntas galvanometern för mottagandet af urladdningsströmmen från kondensatorn. För att kunna på skalan afläsa ett (större) utslag, kan man behöfva inrikta densamma så, att ljusbilden, när galvanometern icke afficieras af någon ström, befinner sig vid skalans ena ända i stället för att, såsom vanligt, befinna sig vid den på skalans midt befintliga nollpunkten. Man kan derefter afläsa ett utslag, som är dubbelt större än det, som kan afläsas när ljusbilden utgår från nollpunkten. Den egentliga skalan MM (fig. 146, sid. 232) är i horisontal riktning skjutbar i sin ställning M N.

Till följd deraf att koppartråden uti galvanometern är till sitt motstånd