Sida 214
II. Folkfester
Denna ringning skedde hvarje afton från vårdtornet på Brunke-berg (fig. 85), och dermed fortsattes i århundraden. Det gamla tornet togs ned 1769, dä brandsignalerna flyttades till Clara kyrktorn.
Oaktadt sådana förbud mot ljus, eller »något slags eld», stod lågan ofta i himmelshöjd, innan man visste af det. Huru då skulle förfaras finner man bland annat hos Olaus Magni, vår gamle vän. Så snart lågorna brutit ut, skulle man slå larm. Tog elden öfver hand, ringdes i alla klockor som funnos i de största kyrkorna. Då skulle alla skynda till med eldhackor och läderämbar, och så började eldsläckningen och fortsattes i de flesta fall utan den åsyftade påföljden (fig. 86).
Fig. 86. Eldsläckning pÄ 1500-talet. Efter OI. Magni.
Oupphörligt klämtade brandklockorna i gamla Stockholm. Ej mer än tolf är efter den senast nämda ohyggliga eldsvådan led staden äter stor brandskada, i hvilken, förutan mycket annat, »Canccl-liet med Riksens och Stadsens Acter, documcnter, privilegier &c. förbrändes».
Under det nästföljande fjerdedels århundradet voro stockhol-marne skonade från någon eldsvåda af större utsträckning, men den 5 April 1445 brann tredjedelen af staden, från Skomakareporten* in till Gråmunkegränd. Året derpå brann S:t Clara kloster. Messe-nius qväder äfven om den tilldragelsen.
* Vid Stortorget och Kåkbrinken. Stadens öfriga portar, utom de redan förut nämda ytterportame, vid samma tid voro: S:t Nicolai (vid Storkyrkobrinken och n. v. Helvetiigränd), Köpmansporten (vid n. v. Köpmantorget) samt flere vattenportar, af hvilka en betydligare vid n. v. Tyska brinken. Husbyggnaderna utom murame tyckas, vid samma tid hafva tagit sin början i större utsträckning.
Källa: Project Runeberg ·
