Sida 252
II. Folkfester
publik, för hvilken han berättade sagor med en färdighet som på-minde om studietiden, men med en ursprunglighet som karakteriserade honom sjelf. I sina berättade äfventyr, der han på ett Mtinch-hausens-likt sätt var hjelten, viste han alltid att på ett ledigt och roande sätt smäda höga vederbörande.
Det var egentligen vid nattens inbrott, som far och son sällska-pade, då de i restaurationslokalen aflöstc den bortgångna publiken och der huserade, huru de ville vid sjclflagade mål, enär tjenstfolket af matmodren på det strängaste var förbjudet att störa deras före-hafvanden. Utgångnc innan deras qvinliga anhöriga gnuggat sömnen ur ögonen, förde de sålunda ett från dessa fullkomligt isole-radt lif.
Snart dog dock den unge. Fadren yttrade ej någon klagan; men en dag kom han hemlöpande med en tårpil, som han planterade på grafven, der den står än i dag vid kanten af Hornsgatan (fig. 103). Efter den dagen försakade han ock politiken och till-bragte sina »heures de loisir» under tårpilens hängande grenar, tills han slutligen för alltid hamnade der.
***
Fig. 104. Vackra Dalkullan.
Vackra Dalkullan (fig. 104). Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om »den vackra dalkullan», således tjugu
Källa: Project Runeberg ·
