Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

kom i dåligt rykte, småningom inskränktes och numera kan anses hafva i det allra närmaste upphört!

Firandet af trefaldighetsnatten har i Stockholm nedgått till några spridda och mycket spaka lustvandringar hvilka företagas lika mycket till Hagaparken, som till Uggelvikskällan, den ursprungliga festorten.

Nämda källa, målet för dessa vallfärder, ligger på norra Djurgården, vester om Ladugårdsgärdet och i trakten af den forntida gården Husarne, som Magnus Ladulås skänkte till Clara kloster. Nejden är otvifvelaktigt en gammal odlingsbygd, brukad långt före Stockholms uppkomst. Der i grannskapet låg sannolikt också den i gamla handlingar omtalade Unnaröra by. Genom ett bytesbref, af 1433, bytte Nils Jönsson, herre till Djursholm, bort till Clara kloster tre mark landjord i Unnaröra by, och denna del af byn tyckes hafva utgjort, åtminstone sedermera, den jord som kallades Helgands-ledarcn, i närheten af hvilken den nya kungliga ladugården anlades i medlet af 1500-talet, sannolikt vid det sedermera bekanta Fiskartorpet. Den gamla Kungsladugården låg, så vidt kunnat utrönas, vid det nu varande Fredrikshof.

Bland ängar som vid samma tid tillhörde gården Helgands-ledaren (möjligtvis nu varande Skuggan) nämnes också Uglaskjulsängen som blef den nya ladugårdens tillhörighet.

Ladugården upphörde. Unnaröra by försvann. Trakten ändrade utseende. Men trefaldighetsnatten firades der långt efteråt. Hon firades kanske allra lifligast, åtminstone allra bullersammast och sannolikt med de flesta slagsmålen under de första tretio eller fyrtio åren af vårt århundrade. »Bättre folk» var då ej med längre, men »folket» infann sig, i synnerhet ungdomen bland gesäller och tjenst-folk, gardister, sjömän och deras vederlikar.

Det led mot slutet af trefaldighetsaftoncn. Stockholms tjenst-flickor hade stor brådska för att afsluta sina sysslor för veckan. Ge-sällerne voro redan i ordning. Ända långt upp på Söder rustade man sig för lustvandringen. Kamrerns Mari, sjökaptens Sofi, skräddarens Kristin, fiskköparåldermans Lotta, alla skulle de vara med. Alla hade de lagat till matsäck, köpt för egna besparingar eller tagen ur husbondfolkets skafferi. Somliga hade lätt tillstånd att »gå ut litet på qvällen». Andra gingo utan tillstånd och smögo sig ur köket, sedan matmor gått till hviia och sedan de olofiigen tillegnat sig portnyckeln. Madam den och den, hjelphustrun eller gamla sömmerskan, var med om partiet, hade kanske biträdt med smörgåsames påbredning och med inköpet af bränvin och höll »förningen» i ordning. Sjelf bjöd madam på ingenting. Hon var van att bjudas.