Sida 72
II. Folkfester
Vägen gick på mödosam stig öfver berget. Om Karl den femtondes port hade man då ingen aning.
— Här var det som tyske bagaren Martin Kammecker för ett par hundra år sedan fick rättighet att sätta upp två qvarnar. Kam-meckerska malmgården låg der nere vid Gröna eller Norra Humlegårdsgatan, till höger från Seved-Bååtsgatan.
— Kammecker? Han bodde ju vid Grefgatan och var en bland dem som inrättade det första enkhuset.
— Det var en annan bagare, sannolikt son till den förre. År 1728 bodde den Kammecker eller Kammäcker, med förnamnet Joachim och som var ålderman, vid Nybrogatan. Det finner man af v. Henels adresskalender.
Öfver Tyskbagarbergen gick trefaldighetståget. Lärpojkarne kunde icke stå emot frestelsen att stanna en stund och deltaga i kronväggskastningen och slantsinglingcn som redan förut börjats af andra handtverkslärlingar, sotarpojkar och åtskilligt löst folk, till och med af det slag som sedermera dref omkring under namnet hamnbusar. Det var folklif, men ej af bästa art. Spelpartiet ledde snart till slagsmål, och mer an en af deltagarne rusade derifrån eller stannade i bergskrefvorna med blodiga skråmor, biåslagna ögon eller krossad näsa.
Hufvudtruppen slingrade sig utför sluttningen på bergets norra sida, och många rastade vid Komötet för att der njuta några för-friskningar. Man drack färsköl i och utanför krogstugan och tog väl äfven några starkare varor till lifs. En och annan stannade kanske qvar för att redan der fira trefaldigheten. De flesta fortsatte på den vackra vägen i den ljusa försommarnatten och pustade ut först vid Uggelvikskällan.
Der var den stojande festen snart i full gång. Man gned på fioler och nyckelharpor, sjöng och dansade med full fart. Men, såsom Blanche säger i »Hyrkuskens berättelser», icke var det elfvors lätta dans på daggigt gräs. Nämda berättelser innehålla en, såsom de allra flesta af vära läsare väl erinra sig, högst målande skildring af en trefaldighetsnatt vid Uggelvikcn. Målningen torde, åtminstone i hufvudsak, vara naturtrogen. Alla ännu lefvande minnen frän dessa fester intyga det.
Visst är, att både Mari och Sofi, både Kristin och Lotta och alla de öfriga tjenstflickorna svängde om så länge de förmådde och sä länge Andersson och hans kamrater ännu kunde stå på benen. Men förfriskningarne, som oupphörligt utgjorde mellanslag, voro så gripande, att dansörerne ofta stodo på hufvudet i gröngräset och drogo damerna med sig. Först under skratt och skrik, sedan kanske
Källa: Project Runeberg ·
