Sida 23
en fördjupning uppstår, till hvars fyllande vattnets smådelar sammanflyta och med detsamma rycka kulorna med sig.
*
Tröghet.
I naturen kan ingen förändring i tingens tillstånd försiggå, utan att den åvägabringas af någon särskild orsak eller kraft. Denna kropparnes sträfvan att orubbadt bibehålla det tillstånd, hvari de för tillfället befinna sig, kallar man tröghet. Befinner sig en kropp i hvila, så erfordras en kraft, för att sätta den i rörelse; är den i rörelse, så erfordras en kraft, för att åter forsätta den i hvila. En kropp, som engång är i rörelse, fortsätter, så framt icke yttre krafter inverka på densamma, denna rörelse med oförändrad hastighet och ständigt i samma riktning, till dess rörelsen upphäfves genom yttre hinder. Sådana yttre hinder äro isynnerhet friktion mot den yta, på hvilken kroppen rör sig, luftens motstånd och sammanstötandet med andra kroppar, som antingen stå i dess väg eller röra sig i motsatt rigtning.
*
Hvarför kan en mycket tungt lastad, stillastående vagn endast med största möda dragas framåt af hästarne, då den deremot, en gång satt i rörelse, med mycket ringare möda drages vidare?
Derför att i början den tungt lastade vagnens tröghet måste öfvervinnas, hvaremot vagnen sedermera, sedan den en gång kommit i rörelse, sjelf sträfvar att fortsätta denna rörelse, och således hästarne icke hafva något annat att göra, än att öfvervinna de hinder, som möta vagnens rörelse, isynnerhet friktion mot den ojämna marken.
Hvarför få personer, som befinna sig i en snabbt körd vagn, en rörelse framåt, då vagnen plötsligt stannar?
