Sida 55
Gasformiga kroppars jemnvigt och rörelse.
Gaserna äro luftformiga kroppar och hafva så svag kohesion, att deras smådelar oupphörligt äro blottställda för att aflägsna sig från hvarandra, till följd af en hos gaserna inneboende utvidgningskraft. Genom afkylning och sammantryckning kan man hos många gaser så öka den svaga kohesionskraften, att de antaga flytande form (kondenseras), t. ex. vattengas. Några gaser finnas dock, som man hittills icke lyckats kondensera, och dessa (syrgas, vätgas, qväfgas) kallar man beständiga i motsats till de öfriga obeständiga gaserne.
Den vigtigaste gasformiga kroppen är luften. Den atmosferiska luften, som omgifver oss, är väsendtligen en blandning af två gaser, som man kallar syrgas och qväfgas.
Luften har de egenskaper, som äro gemensamma för alla andra kroppar. Den intager ett rum och är alltså en kropp, ehuru den till följd af sin genomskinlighet och färglöshet icke kan skönjas af våra ögon. I sin egenskap af kropp är den också tung, och utöfvar på andra kroppar ett tryck, som under vissa omständigheter till och med kan blifva betydligt.
Från de fasta kropparna och vätskorna skiljer sig luften väsendtligen genom dess smådelars benägenhet att aflägsna sig allt längre från hvarandra, eller att bortstöta (repellera) hvarandra. Luften kan derför aldrig, såsom en vätska, endast delvis uppfylla ett slutet rum, utan utvidgar sig, om rummet utvidgas, och drager sig tillsamman, om rummet minskas. Samma luftqvantitet kan således fylla likaväl det största som det minsta rum. Har den blifvit sammanpressad, så intager den, såsnart trycket upphör, åter sitt förra rum. Denna luftens vigtiga förmåga att utvidga sig, hvilken ock kallas spänstighet eller elasticitet, åstadkommer många afvikelser från de jemnvigts- och rörelselagar, som gälla för fasta kroppar och vätskor.
*
Hvarför hafva vi känning af en vindflägt, då vi röra flata handen fram och tillbaka?
