Sida 81
Om ljudet.
Allt hvad som kan höras betecknar man med ordet ljud; ljud uppkommer genom en rörelse eller skakning af småpartiklarne hos en kropp, hvilken rörelse genom luften fortplantar sig till vår hörselorgan. Den rörelse, hvaraf ljudet uppkommer, är en egendomlig dallring eller vågrörelse. Man kan stundom se och känna dessa dallringar eller vibrationer. Man ser dem då man iakttager en ljudande strängs svängningar eller då man ser sanden på resonansbotten af ett klaver höja och sänka sig medan man spelar på det. Man känner dem, om man slår på en någorlunda stor klocka och sedan lägger fingerspetsarna på dess kant; man känner då tydligt, att det ljud, som uppstått, är åtföljdt af en inre darrning hos den för öfrigt helt och hållet orörliga klockan. Att likväl sådana dallringar eller vibrationer äfven ega rum i luften, kan man sluta till deraf, att fönsterrutorna sprängas genom knallen af en i närheten afskjuten kanon, samt att fönster och dörrar skälfva, då åskan går starkt.
Allt efter som ljudet är en följd af en enstaka, plötslig, eller en upprepad, varaktig skakning, och allt efter som ljudvågorna regelbundet eller oregelbundet, jemnt eller ojemnt följa på hvarandra, kan man skilja mellan en knall, ett buller, en ton eller klang. En enstaka, mycket häftig skakning i luften, som icke efterföljes af någon annan, är en knall. Många, men ojemnt och oregelbundet på hvarandra följande ljudvågor förorsaka ett buller eller ett larm, hvilket, allt efter känsligheten hos menniskoörat, förefaller som ett brus, ett ras, en skräll, ett slammer, ett knarr, ett rassel o. s. v. Likartade ljudvågor, som följa på hvarandra med en viss regelbundenhet och tillika med en bestämd hastighet, förnimma vi såsom en ton.
En ton är desto högre ju större antal dallringar den ljudande kroppen gör på en bestämd tid. Lika höga toner från olika ljudande kroppar skilja sig dock från hvarandra genom en olika klang (timber).
*
