Sida 89
Om värmet.
Med värme förstå vi än den känsla, som vi förnimma vid beröringen af vissa kroppar, än orsaken till denna känsla eller tillståndet hos sjelfva de kroppar, som hos oss framkallar denna känsla. Vanligtvis talar man om värmet såsom om något materielt, som utströmmar från kroppar, från dem ledes vidare, genomtränger kroppar o. s. v., och fordom antog man också verkligen tillvaron af en sådan värmemateria, ehuru värmet eger ingen af en materias egenskaper, följaktligen också ingen tyngd. Värmet är väsendtligen ingenting annat än en rörelse, eller, noggrannare uttryckt, en vågrörelse, som har en viss likhet med ljudets rörelse, men är oändligt mycket finare. Blott derom äro ännu meningarne delade, huruvida det är en rörelse hos de minsta små kroppspartiklarne sjelfva, eller en rörelse af en fin, alla kroppar genomträngande materia, den såkallade etern, hvars tillvaro dock ännu icke på något sätt låter bevisa sig, enär vi ej heller hos etern kunna upptäcka någon af de egenskaper, som utgöra kännetecken på en materia.
De förnämsta värmekällor äro solstrålar, friktion, tryck och kemiska processer, i synnerhet förbränning. En kropps värmegrad kallas dess temperatur.
*
Hvarför uppkomma gnistor, då man slår med ett stål mot en flinta?
Derför att, då stålet häftigt slås mot den hårda flintan, små stålskärfvor lossna, hvilka, till följd af den genom friktionen framkallade hettan, blifva glödande och, då de falla på fnöske eller sköre, antända detta. Om man låter gnistorna falla på hvitt papper och sedan betraktar dem genom ett förstoringsglas, kan man tydligt märka att de äro smälta stålskärfvor.
Äfven från hästskon af en på en stenlagd gata galopperande häst kan man om aftonen se gnistor uppflyga.
